SM-guld och bröllopsyra

Tack alla som höll tummarna – det gjorde susen! Zoe, Fiona och jag är nu stolta Svenska Mästare i lag, tillsammans med Eva & Maja och Rose-Marie & Kelly förstås! Men vi tar det väl från början?

Klockan ringde kl 5 på fredagmorgonen. Jag hade packat allt jag kunde i förväg, men trots allt fick jag problem som försenade mig 20 minuter. Det var en lins som klämde ihop sig som ett russin uppe under ögonlocket och gjorde ohyggligt ont! Trots att jag försökte ha tålamod och varva sysslor med envist kämpande för att få fatt den hemska lilla linsen, så tror jag att det tog trettio minuter av tårar och kamp. Jag ville inte heller väcka Martin, som ju lätt skulle ha löst problemet, för han behöver all sömn han kan få och skulle inte upp förrän vid 6.30. Tårar, massage på ögonlocket och tålamod gjorde att jag till sist fick fatt den, men då var ögat så ömt att jag inte kunde sätta in den på nytt. Så jag fick åka med enbart en lins på andra ögat. Inga problem egentligen, om jag inte skulle läsa små bokstäver. Och genom att det inte behövdes skrivas någon meritlista vid anmälningen detta år, så hade jag inga problem alls!

Det tog fem timmar att komma fram till tävlingsplatsen via Göteborg, tack och lov flöt trafiken på igenom de centrala delarna, och med tre små pauser av skilda slag så hade vi (hundarna och jag) en behaglig resa med en fantastisk CD-bok som jag njöt av. Dessutom sken solen och allt var vackert och bekvämt! Efter genomförd veterinärbesiktning gick Barbro och jag en promenad till klipporna längs Vänern, vi satte oss ned i solen och pratade och kopplade av. Precis när jag kom tillbaka till bilen brakade dock ett oväder lös och det regnade kraftigt. Jag letade mig fram till mitt hotell inne i Karlstad och det gick bra, trots att man vid sådant tillfälle saknar GPS. Jag fikade och vilade och försökte komma på ett sätt som gjorde att jag slapp flytta på bilen (hade fått en av de få platserna framför hotellet, annars är det betydligt längre bort) för att komma till paraden till invigningen. Tack vare en karta och en listig receptionist räknade vi ut att hotellet befann sig ganska nära den platsen man utgick ifrån och jag kunde gå och möta paraden och ansluta mig med dem. Invigningen var lite extra spexig med uppvisningar av konster och freestyle och sedan fick vi påsarna med nummerlappar och reklamprylar. Jag gick och hämtade hundarna för en liten promenad och sedan åt jag medhavd grillad kyckling och potatissallad på rummet. På kvällen njöt jag av bröllopskonserten på TV.

Lördagens väder var hemskt. Verkligen vedervärdigt väder för det mesta. Genomgående kallt, mulet, duggregn och riktigt regn, om vartannat. Först andra halvan av eftermiddagen löstes molnen upp och ersattes av sol. Jag hade tur och fick plats i Barbros tält även med buren, men jag hade faktiskt hundarna i bilen på förmiddagen. Det var varmt och bekvämt för dem i detta otroliga ruggiga väder. Men säga vad man vill om arrangören, de hade koll och flyt på allt annat än vädret!  Jag kom till tävlingsplatsen en stund före 9 på morgonen och hann se Jenny och Elvis och den mystiska missen som gjorde att han låg 2 sekunder efter täten. Rose-Marie och Mascot lade sig som ledare i mediumklassen och sedan var det dags för oss med small-hundar. Jag hade sent startnummer. Banan var kul och utmanande, men det fanns ställen man absolut ville hinna vara före hunden. Både Eva och jag oroade oss för hur vi skulle hinna. Jag tränade lite med Zoe på uppvärmningsbanan, testade att hon kunde sitta stilla vid starten till exempel. Men hon hade trots det inget tålamod utan bestämde sig efter att jag kommit halva vägen för att starta. Eftersom Evas Maja tjuvstartat bakom ryggen på henne, hade jag i alla fall blicken på Zoe, så jag kunde börja springa när hon kom. Det komiska är att alla de ”misstag” som Eva gjorde, kopierade jag. Jag hann inte med ett blindbyte, gjorde flera bakombyten. Men självklart så var Zoes tid betydligt sämre än Majas, faktiskt 4 sekunder. Det värsta var att referenstiden var så sträng att det gav 1,96 tidsfel. Lite tappade vi förstås på att hon höll en lite lägre fart än vanligt de första metrarna på banan, men annars var det mest jag som inte riktigt gjorde vad jag borde. Men det var svårt att både veta vad som var rätt och utföra det när man inte tävlat tillsammans på en månad. Jag vet att jag gjorde ett framförbyte framför första tunneln och där tappade hon en massa tid, men alternativen hade antingen varit ett blindbyte som möjligen hade gjort att hon missat ingången, för min riktning hade blivit förbi, eller så hade jag fått gjort ett bakombyte och blivit efter till det som följde. Jag avstod från att göra en skikthandling som följde straxt efter tunneln, delvis för att Zoe (till skillnad mot Fiona) inte hade tränat på det på ett tag, men mest för att hundens fart inte var så hög där och då blir det svårare, men också för att jag räknade med att Zoes iver (när hon nu ÄNTLIGEN kände sig frisk och fick starta) skulle göra att hon kanske genade in mot mig för att hon så gärna ville ha ”action”. Det blev i alla fall rätt alltihop och vi kom i mål utan annat än lite tidsfel. Men konkurrensen var knivskarp, det var bara en 27:e plats! Eva & Maja låg däremot 2:a!

Så var det dags för laget. De lät heat 1 vara agilityklass för en gångs skull. Jag inledde med Zoe. Lagets inställning efter att ha sett de första lagen var att vi måste pressa tiderna. Jag lät Zoe göra gungan själv som hon nästan alltid får göra, men typiskt nog, var hon lite överladdad nu och flög av innan den nått marken. Det var så snopet eftersom jag mycket enkelt (på bekostnad av lite tid visserligen) kan se till att hon stannar kvar så länge jag vill. Resten av banan gick utmärkt och jag var nöjd. Eva & Maja gjorde ett topplopp som jag tror var snabbast av alla deltagare. Rose-Marie och Kelly (12 år och inte tävlat sedan förra året) var helt fantastiska, på en tid bara en sekund efter Zoe. Vi hade alltså fem fel på tre hundar, men Fiona borde kunna nolla och bättra på vårt resultat. Barbro hjälpte mig med att hålla Fiona medan jag tävlade Zoe. Jag hade valt att placera henne sist i laget för att hon skulle gå igång av Zoe. Det fungerade, kan man säga. Hon var helt galen, så pass galen att hon helt struntade att komma till mig på startens inkallning utan vek av bakom ryggen på mig och gick in i en tunnel! Jag grämde mig förstås för att jag kunde ha placerat mig på inkallningen så att det inte hade kunnat hända, men jag hade inte en tanke på att min (speciellt i startsituationen) försiktiga hund skulle kunna busa till det så! Kanske spelar min öka-farten-i-starten-träning roll också i att hon var mer tänd än vanligt. Vi i laget gick ut på promenad och sörjde att jag klantat till det så att vi nu hade fem fel och ohjälpligt skulle ligga efter alla lag med felfritt resultat. När vi kom tillbaka till tävlingen visade det sig att bara ett annat lag var felfritt och vi var 2:a med klassens bästa tid! Vi hade plötsligt en suverän position, fem sekunder snabbare än ledarna gjorde att vi skulle kunna vinna om de gjorde fem fel eller mer. Vi var 3,5 sekund före trean så höll vi bara ställningarna kunde de inte gå om oss, om vi inte tappade en massa tid.

Så var det äntligen dags (15-tiden) för mediumlaget. Whoopi hade visat sig sugen ända sedan morgonen, gått omkring och skällt uppfodrande och hoppats på sin tur. Jag tänkte att jag tränar lite på uppvärmningsbanan och hittade ett hinder att sätta henne vid och kalla in över. Hon gick under flera gånger. Det låg på 45 cm, jag blev förstås lite skärrad. Jag sänkte det ett par centimeter och då kunde hon hoppa det. Men min uppfattning var att starthindret låg på 40 cm och nr två på 45 cm. Jag satte henne på ett par meters avstånd från första hindret och hon fixade det utan några konstigheter, sedan var hon inne i loppet och betedde sig i princip som vanligt! Det var bara lite av trycket jag saknade från förr, men hon galopperade, gjorde allt rätt och hade roligt! Den som hade problem var istället jag! Jag hade haft svårt redan på banvandringen med två hopphinder på en kortsida av banan, som man skulle ta två gånger på olika sätt. Man kom från samma håll bägge gånger och det var så svårt att hålla reda på hur man skulle ta dem. Det gjorde att när jag kom dit fick jag titta på siffrorna och verkligen bekräfta hur det skulle vara, och därför blev jag för sen vid ett hinder och Whoopi hann springa förbi och få en vägran. Men jag var ”cool” och tog henne lugnt ett varv runt hindren och lät henne göra det igen från rätt håll. Summa summarum klarade hon referenstiden, trots detta. Mascot i laget gjorde ett fantastiskt snabbt och bra lopp, men tyvärr hade Zingo och Alize missuppfattningar om hur hindren skulle göras efter starten. Självklart handlade det om position och signaler som blev skeva från förarnas sida. Det var så snopet för det visade sig att bara ett lag gick felfria och resten hade 10 fel eller mer! Det var bara 6 av de 16 lagen som ens kom i mål! Vi hade alltså ett drömläge för medalj, om vi bara fått runt en enda hund till i laget i första heatet!

När tävlingsdagen var slut var det varmt och svettigt och det var skönt att åka tillbaka till hotellet och duscha och vila! Jag gick runt några kvarter för att hitta en Thai-restaurang med Take-Away och jag hittade en som dessutom hade billig buffé och straxt skulle stänga, så de gav mig middag att ta med för 59 kronor! Jag tittade på bröllopet på TV och åt på rummet. Sedan pratade jag med Martin med mobilens högtalarinställning, så jag kunde sitta och mysa i sängen med hundarna och dricka te samtidigt som vi tittade tillsammans en stund på var vårat håll. Det var så roligt att även han uppskattat det romantiska och underbara med detta kungabröllop och då det inte varit vind nog för vindsurfing så hade han tittat på TV hela eftermiddagen! Jag gladde mig både åt att han fått vila och att han var så romantiskt lagd!

Jag rös och fick tårar i ögonen av talen från slottets balkong! Vilken fantastisk prinsessa vi har! Jag älskade att hon tackade svenska folket för att ”vi” hittat en make åt henne! Nästa dag satt jag och pratade med Jenny, som berättade hur fantastiskt rörande Daniels tal var till Viktoria. Jag ser fram emot att få se det inspelat. Det verkar som Sverige fått en sjusärdeles prins! Man blir så stolt och att bröllopet var både modernt, traditionellt, otroligt tjusigt och helt unikt. Jag älskade klänningen, diademet och brudbuketten. Experterna har talat om att hon blivit ”stajlad” så fint, men jag tror att det är kärleken och lyckan över att det här bröllopet äntligen får bli av, som gjorde att hon strålade och var vackrare än någonsin! Alla verkar ju också ha uppfattat hur otroligt förälskade och galna i varandra Daniel och Viktoria är, verkligen ett stort steg för vårt samhälle! Fram för mer kärlek, respekt och omtanke!

Jag var duktig och släckte kl 21.30 för att kunna gå upp vid 5.30. Fiona hade kräkts en gång, så jag sov lite dåligt de sista timmarna, men kände mig pigg ändå. Hotellets frukost skulle starta två timmar senare så de bjöd på en smörgås och en liten kopp te, men det fick duga. Jag hade tack och lov en barnmatsburk med frikadeller i packningen som tävlingsgodis åt hundarna. Hundarna och jag var på plats vid 6.40 och var redo till banvandringen som började vid 7.00 för lagen. När det var vår tur inledde jag med Zoe, vår nya startordning. Jag ändrade i sista ögonblicket ett bakombyte till att låta henne gå tillbaka runt hinderstödet närmast mig, men fick en lite stor sväng inför det hindret, antagligen för att jag inte visade vad jag tänkte förrän i sista ögonblicket. Vilket förstås berodde på att jag inte var riktigt säker på vilket jag ville göra. I övrigt var jag nöjd, hon gick bra och det var häftigt att höra många röster från publiken som med eftertryck hejade fram mig. Jag tordes inte titta på Majas lopp, utan koncentrerade mig på att belöna Zoe. Men Maja gjorde ännu ett strålande lopp. Därefter följde Kelly, hon gick jättefint och kom i mål till och med lite, lite snabbare än Zoe! Därmed hade vi tre nollor och hade gjort vad vi kunde. Men givetvis hoppades vi att Fiona kunde slå någons tid och förbättra resultatet ytterligare. Tyvärr måste jag ha vridit mig för lite i en boxhörna och börjat backa för tidigt i ett framförbyte, för jag riktade mig tydligen åt fel håll och hon stack iväg i sin favoritriktning, in i banan, istället för att vända tillbaka mot start, som tanken var. Det var en tunnel där, men hon lyssnade bra, brydde sig inte om den, och jag tog det lugnt och ledde henne runt hindret mot mig in i boxen och ut igen mellan hindren i boxhörnet och fick henne att runda rätt hinder och hoppa det in i boxen igen! Sedan var vi ”back-on-track” och jag kunde fortsätta att handla banan precis som med Zoe. Hon sprang på jättefint, gjorde allt rätt och kom i mål fyra sekunder efter Zoe och Kelly. Sannolikt hade hon förlorat den tiden på incidenten med hinder tre.

Sedan följde en spännande stund när vi bara skulle se vad sista laget, ledarna skulle ta sig till. Jens startade med en femma för en rivning. Sedan följde två felfria lopp, det ena med lite tidsfel, men under fem fel. Allt skulle alltså avgöras med lagets sista hund, Fonzie, som Jens också skulle köra. Det gick så bra ända till slutet, när Fonzie drog mot upploppet ett hinder för tidigt. Han blev diskad och plötsligt stod vi där och insåg att vi faktiskt blev vinnare med detta! Oj, vad snopen jag kände mig, jag hade liksom inte trott på det och därför var det svårt att ta in. Plötsligt sprang vi ärevarv och jag minns hur Fiona sprang fortare än någonsin när hon i koppel fick jaga Maja och Kelly framför sig! Maja hade förresten givit henne ett tjuvnyp när hon kom i mål en stund innan, så det var kanske lite extra spännande! Zoe sprang sansad och nöjd nära mig istället.

Vi gick promenad tillsammans i laget och tittade bara på slutet av mediumfinalen där jag gladde mig åt att Camilla Brundin & Co vann! Efter large-lag-finalen var det så äntligen dags för vår individuella small-final. Jag visste att jag låg i precis mitten på startfältet och hade oerhört svårt att rå på alla med helt felfritt resultat framför mig. Men inställningen var förstås att göra bästa tänkbara lopp, att chansa för att få det så snabbt som det bara gick att få. Allt gick bra fram till ett hopphinder där jag hann placera mig medan hon var i en tunnel. Jag skulle ha henne upp mot mig innan jag vände henne mot hindret, men slarvade tydligen i kroppsspråket så hon läste mig som att hon skulle ta hindret nedifrån mot mig. Tack och lov är hon lyhörd och när jag snabbt ändrade kroppsspråk, då jag såg att hon gick fel, så räddade jag henne från att bli diskad. Sedan var jag lite på efterkälken mot vad jag helst velat vara, men med en liten aning vid sväng efter A-hindret, för att försäkra mig om att hon kom på rätt sida om ett hopp, så lyckades jag i alla fall styra henne rätt. Vid gungan lämnade jag henne åt att själv fixa allt, vilket hon nu gjorde så bra som det gick att begära, fort och hela vägen ner, så hann jag upp till platsen mellan två hopphinder där hon efter att hoppa skulle komma ut emellan. Men jag hann inte räta upp mig efter framförbytet och sände henne mot balansen lite skevt så att hon sprang vid sidan av den, tack och lov räddade hon igen situationen, när hon insåg att det inte var så jag menat. Hon bromsade och kastade sig upp på kontaktfältet från sidan för att sedan öka farten igen och det är ju fullständigt regelmässigt ok, men det är klart att det kostade lite tid mot om hon rusat i högsta fart uppför bommen från början. Detta gjorde att jag kom ikapp henne, och det hade jag inte planerat, så istället för att låta henne vara framför mig nerför bommen och sedan vända ner tillbaka mot upploppet och mig, så sprang jag ikapp med henne och var plötsligt ovanför en oxer som inledde upploppet. Jag vill ju inte stanna och stå still, för det sänker hennes fart, så detta var det bästa jag kunde tänka på. Så här efteråt önskar jag att jag tänkt på att göra en skikthandling med oxern, sprungit på utsidan av den för att få bättre position för det som följde. För nu när jag skickade henne på den, måste jag själv runda den efteråt och det gjorde att jag hamnade dels i blinda vinkeln och dels väldigt långt på efterkälken. Hon sänkte farten tydligt och sprang lite ”vobbligt”, men tog hela vägen ner till långhoppet och vände snällt tillbaka från resten av de ”lurande” hindren och jag hann därför med sidbyte vid tunneln och fick en lätt väg till mål. Det slutade med att hon fått 4 hundradelars tidsfel, och det kan jag verkligen förstå, för hon tappade ju tid på flera ställen på banan. Totalt blev det exakt 2,00 sekunders tidsfel, vilket ju är en lustig summa. Eftersom många (som vanligt) gjorde alla möjliga fel eller diskade sig hamnade vi ändå på en hyfsad slutplacering, nämligen 11:a. Med tanke på att jag inte kunnat träna med henne på så länge och hon säkert har en bit kvar till toppform, så får jag vara nöjd! Tyvärr hann inte Eva fram till en viktig punkt på banan och tappade Maja så det blev en diskning. Det hade varit så läckert om hon trotsat cancern och slagit sina konkurrenter, som det blev i lagloppen. Men ledande Rickard med Lova var ju väldigt värdiga vinnare, så vi var nöjda så också! Och vår lagkompis Annika med Idun (för small-laget 2010), som denna helg kämpade i uppförsbacke med sjukdom i familjen, drämde till med en bronsmedalj och DET var ju jättehäftigt och kul!

I mediumklassen misslyckades tyvärr både Martina och Rose-Marie och även Camilla, på fåniga saker (tror jag själva de tycker) men vinnaren med pumi var läcker att se, verkligt proffsig, så det var också en värdig vinnare. Hon kom från trakten och det gör att hon var obekant för mig, även om hon tydligen toppat Årets Agilityhundslistor sedan förra året!

I largeklassen höll jag alla tummar för Jenny, hon ville ju satsa allt och göra ett sanslöst vilt och chansartat lopp för att se om det höll att slå alla före henne. Hon gjorde också ett sanslöst lopp med Ina, som ett genrep (Ina hade ju fem fel med sig från en snopen rivning på upploppet) och sen gjorde hon om alltihop med Elvis. Hon hamnade också lite efter på upploppet (som jag) och han fick en fulsnurr åt fel håll efter platta tunneln då han inte förstod att de skulle svänga åt andra hållet. Där tappade hon guldet, för i slutänden visade det sig att Veronica Bache från en 5:e plats och en knapp sekund före Elvis hållit undan och vunnit med en fjuttig tiondel! Vilken dramatik! Det var helt underbart!

Sedan var det dags för prisutdelning som gick smidigt och fort och var både pampigt och högtidligt med nationalsång vid varje grupp. Vi fick en hel del reklamprylar med oss från prispallen och sedan var det dags att bära och packa igen. Varje helgs sämsta bit. Fiona hade under dagen utvecklat e dålig mage, så jag rastade dem en sista gång, gav dem mat och så körde vi hem. De sov som stockar och jag gjorde bara ett ministopp och körde på. Var hemma till kl 22 och så nöjd och lycklig. Allt, inkl resan, hade gått så bra som det kunnat! Jag blev välkomnad av Martin och vi fick en mysig stund tillsammans. Nu ska jag i alla fall vara hemma i 11 dagar! Det ska bli underbart!

Det känns konstigt att ta upp något sorgligt när ovanstående är så fantastiskt och härligt. Men det måste sägas. Det har tagit några dagar att smälta nyheten om att Alar Meomuttel inte finns bland oss längre. Jag kommer alltid att minnas honom som snäll, omtänksam, rolig, egensinnig och finurlig med modet att vara kontroversiell när det behövdes. Han var domare, landslagsledare, tävlande, sheltieägare och vän. Han lämnar sannerligen ett tomrum efter sig!