Landslagsuttagning och björkridå

Förra tisdagen ramlade Zoe ner från trappan utanför köksdörren, den var skjuten åt sidan lite grann och de är vana att springa ut i bredd genom dörren. Hon blev genast halt och jag fick förstås ångest. Jag gick och lade mig med henne och en fryspåse med ärtor och kylde leden en stund. Sedan låg vi och vilade tillsammans. Hon har ju ett par gånger tidigare i livet stukat en framtass, så jag antar att det är lättare gjort då. Men efter det märktes ingenting. Vi tog det lugnt den dagen, fast hon simmade med förtjusning. På kvällen cyklade Martin och jag iväg ett litet stycke så att vi fick lite djupare vatten än vad som är hemmavid. Vi låg i solen på stranden och sedan badade han, jag nöjde mig med att vända där det var vadhögt. Var inte tillräckligt varm för att doppa mig. Men det är nog dryga 20 grader säger han.

På onsdagen startade hundarna och jag tidigt hemifrån så att vi kunde börja träna på Halmstadklubben kl 9 på morgonen. Då var det mulet och ett perfekt väder. Jag tränade en del svåra bakombyten, klick på gungan, full fart framåt på balansens kontaktfält och annat som jag tyckte Zoe kunde behöva. Det kändes väldigt bra.

På torsdag eftermiddag åkte jag till Varberg med hundarna. Zoe och Fiona var anmälda till tävling. Whoopi verkade faktiskt inte speciellt sugen på plats, så det var ju bra att hon inte var anmäld. Det var en avkopplad stämning och ett skönt sommarväder, flera ville titta på min ring och gratulera. Fiona klarade inte första porten på slalom från vinkel ”klockan tio”, hon orkar liksom inte häva svängen och gå in rätt, när hon rundat första pinnen. När jag markerar att det inte var rätt och hon avbryter, (jag tycker att hon måste börja lära sig att det handlar om att anstränga sig också, så jag låter henne inte gå färdigt längre) så blev hon less och promenerade tillbaka. Men när hon väl kommit in i slalomen igen blev hon glad och sedan ökade hon farten igen. Sen slarvade hon i däcket, hoppade ramen vid sidan, det var länge sedan sist, men jag minns att hon gjorde det på samma bana förra året, undrar om hon är störd av utseendet på det däcket. Det har en annorlunda sorts inramning. Zoe var duktig, men jag missade att säga ”hopp-vänd” vid ett tillfälle så att hon gick rakt fram flera meter och förlorade tid. Ett blindbyte kändes också som att hon tappade tid på. Hon blev 7:a. I agilityklassen gick Fiona felfritt, men hon var lite långsam i början och jag var totalbländad och höll inte på att hitta ett tunnelhål, där vi förlorade tid. Hon fick 0,31 tidsfel och blev 8:a. Med Zoe sa jag ”framåt” inför ett hopp, där jag borde sagt ”hopp-vänd” så hon fick en stor sväng. I övrigt gick hon bra. Men hennes tid räckte bara till en 4:e plats. Vi vann i alla fall ett par vackra muggar som jag kunde ta med mig till föräldrarna nästa dag. Helt outstanding var vår kompis Åsa med Erik, som vann bägge klasserna, och hennes bc Eije (Fionas älskling) blev 1:a och 2:a i large. Åsa blev ju mamma till Alve i slutet på maj, så man blir verkligen imponerad!

På fredagen packade jag ihop i hettan och gick bara en kortare promenad, eftersom jag inte ville ha dem blöta och sandiga i bilen och det var för varmt att gå långt egentligen. Vi startade resan upp till Stockholm och de fick gå av på vägen och kolla in en sjö. Tack och lov valde de att bara bada fötterna. Vi var framme till kvällen hos mina föräldrar och gick en promenad och åt middag.

På helgen var det ju landslagsuttagning på Lidingö. Jag gick upp tidigt och hade gott om tid på mig att ta mig dit med bilen. Fiona och Whoopi fick vara hemma och ta det lugnt hos mina föräldrar, så jag kunde helt koncentrera mig på Zoe. Tyvärr var jag avslappnad i fel sekund och inprogrammerad hur det brukade vara att åka över Norrtull, nu skulle jag tagit av ett tag innan för att komma dit. Så jag tog nästa avtagsväg och hamnade i Centrum, valde Kungsholmen och fick rödljus hela vägen tillbaka ut på Essingeleden. Lite jobbigt var det, det tog nog en kvart extra. Men jag hade ju tidsmarginal. När jag passerade över Lidingöbron, visste jag att jag skulle ta direkt höger mot Bosön. När jag kom över bron var den avtagsvägen avstängd och skyltat mot Elfsvik, vilket jag ju inte visste var det låg i förhållande till Bosön. Men det var bara att följa markeringarna som ledde trafiken. Fast det gick långa sträckor utan markeringar, så man hann bli nervös. Men så kom jag ner på en led och kände att det var nog läge att svänga höger där. Det visade sig vara rätt led, men jag visste ju inte när nästa punkt i vägbeskrivningen skulle dyka upp. Eller om den redan varit. Efter några minuter visade det sig i alla fall att jag var rätt. Och jag hade 25 minuter på mig innan banvandringen. Fast någon extra minut förlorade jag på att bli inlåst på en toalett! Men det var bara att lirka med låsvredet och till slut släppte det! Jag tänkte att nu var väl missödena slut. Det brukar ju vara tre ting i rad.

Första banan var helt suverän, en massa svårigheter, men ingen orimligt svår. Allt gick som på räls och när jag också fått in Zoe i den svåra tunnelingången längst bort, så tog jag en paus och andades ut. Det var dumt, det var en lätt raksträcka ”klockan nio” fram till slalomen, som ju Zoe är jätteduktig på. Men jag fick bara ur mig ett svagt ”hopp” och ingen dirigering alls. Så hon hoppade och svängde bort mot ett annat hinder, en rimlig tolkning att ta det som var närmast när jag inte indikerade att hon skulle fortsätta med pondus och fart rakt fram. Därför förlorade vi tid där. Jag hade förväntat mig att hon i hög fart skulle spika den raksträckan och gå in i slalomen. Men resten gick bra. Jag gjorde blindbyte i höger sväng efter slalomen medan hon var kvar och gjorde de sista svängarna. Därför var jag i ett bra läge med det svåra som följde. Banan krävde många diskningar. Men vi kom i mål felfria. Det räckte bara till en 6:e plats, men sannolikt hade hon i alla fall kunnat bli 4:a om hon inte tappat tid inför slalom.

Bana två var en agilitybana, som kändes helt ”normal”. Efter starten så låg balansbommen i en vinkel som nästa, men med en ansatssträcka på ett par meter. Zoe tappade i alla fall balansen på väg uppför uppfarten, hon föll, men lyckades klamra sig kvar på hindret. Hamnade på magen och kom upp på fötterna och sprang vidare. Men hur mycket tid förlorade hon? Säkert en hel del. Både av att bli stilla och av att förlora ”momentum” i farten. Det kändes väldigt snopet, för hon gjorde allt rätt och det var ett riktigt bra lopp i övrigt. Hon blev 7:a, men hade kanske kunnat vara 3:a-4:a utan snubblingen.

Bana tre var en till hoppbana, en riktigt rolig en med utmaningar. Jag grubblade mycket på det som var straxt efter starten, skulle jag kunna skicka henne över långhoppet och själv sticka iväg till andra sidan om ett hopphinder och ta emot? Jajamensan, jag fick därför en bra väg upp till nästa svårighet, som jag spontant löste med ett blindbyte, fast jag tänkt säkra med ett framförbyte. Fällorna därefter gick också bra och jag lät henne göra klar slalomen själv och höll mig kvar på ett en nivå i jämnhöjd med halva slalomen, så att jag fick kort väg tillbaka och hann med ett framförbyte när hon tog en sväng med däck och tunnel. Hoppa och in emellan och så två hopp i vinkel och tillbaka till tunneln igen. Den här gången var det bara upploppet som återstod. Tre hopp i vinkel som jag tänkte köra med bakombyte. Jag höll hög fart och sprang på, men jag var nonchalant och vände mig inte tillbaka mot Zoe och tog kontakt i tid. Jag höll kanske inte ens ut armen bakåt mot henne, jag vet inte eftersom jag inte har någon film att titta på. Vi kan bara konstatera att hon kom ut ur tunneln och tog fel hopp. Så fruktansvärt snopet, att slarva på upploppet när allt det svåra blivit så perfekt! Jag fick ju heller aldrig veta hur långt det loppet hade kunnat leda. Jag var så besviken på mig själv.

Kvällen blev lugn och jag somnade tidigt och vaknade redan vid fem. Gick upp kvart i sex och gav hundarna mat och somnade sedan om till väckarklockan ringde halvsju. Då var jag jättetrött. Resan gick förstås utan problem, nu visste jag ju det mesta om sträckan till Bosön.

Första banan var vår tredje hoppbana. Jag var ju tvungen att sätta den, eftersom jag hade en diskning och man bara får räkna bort en klass av vår sort. Tyvärr var den i enklaste laget, det enda ställe jag kunde ha fördel av min grundträning var vid slalomet, som hade en ingång från ”klockan fyra” och där man helst skulle antingen ha högerhandling eller passera långt förbi och försöka få en rak linje in i en box med ytterhörna. Jag körde bakombyte och högerhandling, lämnade henne sidledes när hon var i slalomen och hade en enkel väg i boxen. Zoe slutade som 5:a i klassen, men när konkurrensen inte slås ut av svårigheterna är det tufft för oss. Jag var i alla fall nöjd över att vi för första gången denna helg verkligen gjort allt vi kunnat utan att haft någon ”otur”.

Sedan var det dags för agilityklass igen. Några ställen på banan krävde mycket tankearbete på bangången. Jag valde att försöka hinna med ett blindbyte efter en kort böjd tunnel och det innebar att få bråttom, för man måste vara med vid ingången som var direkt bredvid en ”hopp-vänd”-situation. Annars skulle hunden fortsätta rakt fram en meter till och ta fel tunnelhål. Jag hann och det var en kittlande och skön känsla. På balansen hade jag än en gång tur med att det var rakt fram efter den så jag kunde köra mitt ”fram-fram-fram”, som jag numer gör för att höja farten på Zoe på kontaktfälten. Hon sprang jättefort och jag kände mig nöjd. Snart var vi på gungan och dagen innan hade många fått fel så jag ville se till att hon inte hoppade av för tidigt, hon stack på eget initiativ och jag kände att det var gränsfall. Tyvärr tog jag miste på vilken domare det var, trodde det var den stränga domaren. Så jag tog med mig en oro över att möjligen ha fått ett onödigt fel. Slalomingången var läcker därpå. Hundarna kom ju i hög fart rakt på och den var ”klockan fyra”. Zoe fixade den galant medan jag gjorde bakombyte och jag lät henne än en gång göra den färdigt själv, medan jag stod kvar halvvägs och visade vägen tillbaka till rätt tunnelhål. De flesta hade inte kunnat ta sig över till högerhandling, så de hade jätteproblem med utgången och diskade sig en del med att hunden då tog det närmaste tunnelhålet. Jag hade alltså gott om tid och var före henne till en oxer och sedan var det bara ett hopp till och ett A-hinder och sen upplopp. Jag hade efter bangången kommit på att jag nog borde göra ett framförbyte vid det hoppet så att jag kom på den närmaste sidan av A-hindret och kunde göra ett framförbyte till. Tyvärr hade jag inte haft så mycket tid och energi att fundera på detta på bangången. Då hade jag tänkt att jag skulle ta den längre vägen runt hela A-hindret. Hade jag gjort det kunde jag ju bara stå kvar vid hoppet före och haft ett helt annat kroppsspråk. Nu ville jag göra framförbyte samtidigt som ju Zoe måste gå upp och ta det bakifrån. Jag hade ingen som helst förberedelse på vad det innebar att jag måste göra för att hon skulle förstå det. Det gick upp för mig samtidigt som jag såg henne titta på min rörelse längs hindret och snabbt slinka in och ta det från mitt håll. Jag förstår henne fullständigt och det var totalt mitt fel. Så oerhört klumpigt av mig! Jag skulle ha stått kvar lite till, jag skulle sagt ”runt” och jag skulle visat tydligt med bortre armen, istället för som nu med en liten gest med närmaste armen. Än en gång hade jag lyckats klanta till det och totalmissa något som är enkelt och verkligen ”basic”! Av fem lopp hade jag klantat mig på lätta saker på slutet i tre och Zoe snubblat i ett. Vi hade visserligen ett lopp kvar, att ersätta detta diskningslopp med, men jag kände mig som en förlorare.

Dagens sista lopp var ett agilitylopp till och jag visste att jag måste sätta det. Men jag var så arg på mig själv att jag visste att jag inte skulle slarva och vara nonchalant i alla fall. Tyvärr var banan inte så svår som jag skulle ha behövt i konkurrensen. Men jag gick in för att visa vad vi kunde i alla fall. Jag hann med ett blindbyte på ett ställe, men valde att göra bakombyte när hon skulle in i en lång rak tunnel, för vinkeln in var så svår att hon kanske inte skulle hinna se den om jag gjorde blindbyte straxt innan. Då distraherar man ju med sin egen person, om man inte hinner fram och peka på den, vilket verkade osannolikt. Det sorgliga var att Zoe inte uppfattade min riktning och när hon kom ut och inte såg mig så chansade hon åt fel håll. Jag vågade inte ropa för tidigt, med risk för att dra henne åt mig innan hon hunnit fram till ett hinder, så jag vet fortfarande inte riktigt vad jag skulle ha gjort. Antagligen ha chansat och ropat ändå. Nu förlorade hon tid på att springa en sträcka åt fel håll. Men sen kunde jag ha det bekvämt. Jag skickade henne bort mot slalom som var ”klockan nio” och lät henne fixa allt själv medan jag gick på fyra-fem meters avstånd parallellt. Det var inte så många ställen jag kunde vara före henne så mycket, så jag kunde inte dra upp farten speciellt, utan det fick bli den fart hon själv valde. Balansbommen inför upploppet lockade några till avhopp, men Zoe sprang snällt nedför hela och i mål. Hennes tid räckte bara till en 9:e plats tyvärr.

När allt blivit sluträknat och alla fått räkna bort sina sämsta resultat visade det sig att Zoe delade 7:e platsen med borderterrier Silla och Jens. Det känns ändå helt OK, jag hade inte trott att vi skulle komma högre än ”reservtruppen”. Dessutom har vi ju kommit 7:a både 2008 och 2009, så jag är van. Men jag kan ändå inte sluta gräma mig över de enkla misstagen jag gjort. Jag inser förstås att det handlar om en mental skärpa, som jag inte lyckats med. Jag klarar det svåra, men slarvar på det lätta när jag slappnar av på slutet. Det känns som en liten tröst att jag i alla fall ser en röd tråd i mitt problem. Orsaken är kanske att jag är lite sliten, det har inte varit nästan något ledigt under denna vår. Sedan slutet av maj har jag varit borta varje helg. Allt arbete och funderingar på detsamma och reparationerna på huset har förstås tagit energin under veckorna. Jag vet att jag behöver få koppla av.

Efter att jag kom hem med bilen på slutet av måndagseftermiddagen så var jag helt slut. Både skakig och illamående. Men igår, tisdag, kändes det bättre. Martin och jag tog en vända till Laholm och besökte hans mamma och berättade om vår förlovning. På eftermiddagen betalade jag räkningar, läste och besvarade mail och förberedde kursen jag ska hålla ihop med flera instruktörer på Tåndemåla gård i ledning av Mia Melakari. Jag ska ha ett agilitypass två gånger varje förmiddag, för två olika grupper. Det är ju viktigt att man på så kort tid får ut tillräckligt mycket av sitt pass! På eftermiddagarna ska jag hålla klickerträning för tio personer i två timmar och sedan repetera det för nästa grupp. Det intressanta är att det är blandat sådana som aldrig gjort det förut, nybörjare och mer avancerade! Det blir en utmaning som instruktör! På fredagkvällen får jag åka hem till Martin igen. Och sedan är det tävling i Bjuv till helgen. Hur nu hundarna och jag ska orka det! Men det är lag på lördagen så vi måste! 
Det känns i alla fall mysigt och härligt att tillfälligt vara hemma med Martin som har semester. Han fick bra vind och solsken igår eftermiddag och surfade flera timmar, när jag jobbade. Sedan lagade jag en god Thai-middag med kyckling och vi drack vin och myste ihop. Idag får han krångla med avloppet som fått problem i källaren. Det verkar som om kommunens dagvattenbrunnar släppt ut vatten som vårt hus inte orkat stå emot. Vi får se när man kan duscha nästa gång!

När jag kom hem hade Martin både fixat lite med målning och varit trädgårdsmästare. Mest iögonfallande var den stora björken på uppfarten. Den har nu blivit av med några av sina största grenar som har hängt över garaget och gången. Nu känns det som om ridån gått upp, säger Martin, när de grenarna är borta och allt blir ljust och öppet. Nu får förbipasserande bättre insyn till vårt fina hus med det nya taket som nästan är färdigt!