Muffin

LP Nipornas Miss Muffin (Muffin)
1994-11-25 - 2001-01-15 
e. Stationhill Trouper (Sparky)
u. Lundecock's Take Your Time (Maja)

Ögon ua vid 8 veckor
HD ua

Muffin är ett delvis sorgligt kapitel. Det dröjde några år för mig att förstå varför hon utvecklades, på vissa vis, lite annorlunda. Men så småningom stod det klart för mig att hon var sjuk. Dessvärre var det en kronisk sjukdom som inte gick att göra något åt och som bara blev värre med åren. Endast 6 år gammal fick vi avliva henne.

En dröm i lydnadsträning
Det första året av sitt liv var hon en utåtriktad och glad hund som hade egenskaper som fortfarande är bland de häftigaste jag upplevt hos en hund. När hon lärde sig lydnadsmomenten var hon otroligt koncentrerad och sög i sig som en svamp. Redan när hon var tre månader kunde hon sitta kvar och koncentrera sig, något som mina andra sheltietikar inte varit mogna för på långa vägar. Hon var lugn ända till ögonblicket hon fick tillsägelse att göra sin uppgift, då utförde hon den blixtsnabbt och exakt. I nästa sekund var hon precis stilla igen. Vilken dröm för en som vill träna och tävla lydnad! Hennes oräddhet och glädje i att arbeta tillsammans med mig gjorde att hon var min första sheltie som utan att konstra accepterade att apportera allt, även metallapporten. Se bara henne som valp med den uppgiften, på bilden här intill.

Muskelreumatism
Men efter ett års ålder började saker och ting förändras på ett konstigt sätt. Självförtroende, koncentration och inlärningsförmåga dalade och hon var svår att förstå sig på. Det dröjde innan jag förstod att hon inte mådde bra. Rent fysiskt hade vi nämligen inga symtom.

Men det har visat sig att hon led av något så ovanligt som muskelreumatism. När hon började få medicin blev hon plötsligt keligare och fick enklare att koncentrera sig och göra rätt, såväl i vardagsliv som i inlärningssituationer i de sporter vi sysslat med.

Men sjukdomen gick i perioder, i så kallade skov, upp och ner, utan att man kunde styra det, så ibland var hon en drömhund, ibland kunde hon inte lyssna alls och då visste man att hon hade ont.

Agility 
Agility har givetvis ingått i hennes liv, eftersom det är mitt liv. Första åren visste jag ju inte att hon var sjuk, sedan förstod jag inte att det spelade roll. För mig var hennes glädje ju viktigast. Och agility har verkligen legat för henne, eftersom hon var 38 cm hög och ganska lång i ryggen har hon haft ett långt steg och därmed en väldigt hög fart och i sina bästa stunder förmåga att göra samma makalösa resultat som några av de bästa bordercollierna! Hennes kunskaper, som hon trots allt tagit emot av mig genom åren, har gjort att hon en dag när hon mådde bra var så rasande duktig att hon inte bara upplevdes rimlig för landslaget utan också möjlig för världsmästartiteln! Det är en stor sorg att hon inte fått vara frisk och utvecklas som alla andra.

Vissa dagar kunde hon inte lyssna alls eller gjorde slarvfel, för att hon inte orkade skärpa farten och precisionen, andra dagar har hon gjort bragder med räddningar och spiksäkra, precisa svängar, sidbyten och tagningar av hinder som beundrats av oss alla.

Dirigeringen 
Det var faktiskt Muffin som lärde mig den ovärderliga kroppshandlingen, tack vare hennes fart fick husse, Leo, tänka till för att hitta lösningen på hur jag skulle hinna med henne. Första gången han experimenterade med hinder uppställda i en idealisk "jojo-handlingsbana" var det som att trycka på en knapp. Hon fattade genast och verkade uppskatta att budskapet, över vilken riktning jag ville att hon skulle ta, nu blev tydligt. Hon fixade det mesta själv, bland annat tack vare den inlärning som jag alltid propagerat för, att ge hunden kunskapen att klara sig själv. Så nu kunde hon utnyttja det och följa kroppsriktningens väg och göra hindren på egen hand. Det underlättade en hel del när hon hade sämre dagar, hon behövde då inte känna min nära press på att till exempel göra kontaktfälten rätt, hon fixade det själv, på avstånd från mig.

Avsluta 
Muffin fick sluta med agility hösten 2000, som 5-åring, då vi förstod att det inte fanns något mer vi kunde göra för henne, och att hon faktiskt blev sämre av att kämpa med agility, trots att hon älskade det. Men innan dess hann hon vinna meriter för ett halvt agilitychampionat och kvala till SM för andra året i rad. Hon var också med och tog SM-brons och SM-silver i vårt lag Sheltie Power.

I lydnaden kom hon till lydnadsklass 3, men precis när vi började tävla i den klassen blev hon sjukare och kunde inte koncentrera sig längre. Trots det fick hon ihop poäng till 2:a pris innan jag förstod orsaken och lade ner projektet.

I utställning hade hon nog också kunnat gå långt, när hon mådde bra och var glad var hon bländande vacker, men självförtroendet saknades när vi provade med utställning. Nu efteråt förstår man med all önskvärd tydlighet att det var avskyvärt för henne, när domaren klämde på henne gjorde det ju ont överallt!

Nu är Muffin i hundhimlen där solen alltid skiner, man får springa agility hur mycket man vill, man behöver inte anstränga sig på kontaktfälten och man får jaga harar så ofta man har lust!

Vi gläds åt Muffins systrars valpar och håller alltid tummarna för till exempel systerdottern Tootsi, Anita Axelssons lilla torped, som har precis samma motor och vilja på banan som Muffin hade.

Tillbaka