|
  
 SLCH
Shelgate No Nonsense (Nicolina)
1984-03-24 - 1994-11-01
e. INTUCH NORDUCH Mondurle's Bannock (Rosco)
u. Shelgate Dad's Delight (Tispelina)
Nicolina var en otroligt
intelligent (om sådana uttryck tillåts användas på hundar) tjej
som gjorde allt i livet till 100%. Hon älskade action i tillvaron och
var entusiastisk inför alla nya uppgifter. Jag minns med
tillfredsställelse de beundrande kommentarer hennes inkallning med
ställande och läggande fick, framför allt vid de två sista
förstapriserna för lydnadschampionatet. Däremot var hon inte
speciellt förtjust i metallapportering, hennes personlighet hade
alltid hållits intakt tack vare de inlärningsmetoder jag använder,
så hon var ingen maskin som gjorde allt, möjligen kompromissade hon
om hon visste att jag hade tillräckligt gott godis som väntade.
 Hon
fick bli min experimenthund för mycket, och jag blev sällan
besviken, hon lärde sig städa och därifrån blev steget inte långt
till att pilla med barnleksaker och passa ner figurer i hål och
liknande. När jag varit på amerikansk djurtränarkonferens 1985
inspirerades jag av ett föredrag om sjölejons förmåga att skilja
på storlekar på bollar och utmanades av en amerikansk hundpsykolog
som inte trodde det var möjligt att lära en hund. Ack, vilken
okunskap demonstrerade inte han i det ögonblicket, har jag förstått
efteråt! Det var inte speciellt svårt att lära Nicolina att skilja
ut vilken som var störst av tre olika bollar, där hon fick se två i
taget och där alltså storleken avgjordes genom relationen till den
som i det ögonblicket var bredvid!
 Ett
minne som visar på hennes tankeverksamhet var från när hon var i
2-3 års åldern. Jag hade en flätad korg där jag lagt inköpta
tuggben av olika sorter och brukade ge henne ett vid speciella
tillfällen. En dag kom jag på att hon skulle få välja själv. Jag
räckte fram korgen mot henne, men hon hade svårt att välja. Jag
ville förstås inte stressa henne, uppgiften verkade bli en festlig
aktivering. Jag ställde ner korgen på golvet och satte
mig i en fåtölj bredvid med en bok. Efter en stund hade hon valt ut
ett ben och tog det stolt med sig bort till en korg som stod ett
stycke därifrån. Jag log åt hennes nöjda min och fortsatte läsa.
Efter en stund hörde jag att hon reste sig upp och jag vände blicken
mot henne igen. Då var hon på väg fram till korgen som stod kvar
mitt på golvet med alla läckerheter i. Och hon hade med sig benet
hon valt nyss! Hon lade helt enkelt tillbaka det i korgen och tog
efter ett nytt övervägande ett annat och gick och lade sig. Sedan
var hon nöjd. Lite speciellt, med andra ord.
Nicolina var också en
av de allra första mögelhundarna och prövade också ut nosarbete
med granröta
och fjärrvärmevatten på försöksstadiet, när vi var med och
utvecklade de projekten.
 Det
var aldrig meningen att Nicolina skulle bli en avelshund, hon var
ganska stor, men hon fick trots allt ett certifikat av en av de domare
som beundrade hennes konstruktion, färg och utstrålning.
1985 fick jag nys om
agility och föll pladask för sporten som både gav hund och
hundägare utmaningar och glädje, givetvis blev Nicolina min
experimenthund även här. Vi prövade ut inlärningsmetoder, då jag
inte ville acceptera föregångarnas, engelsmännens, idéer som
många gånger byggde på tvång och var långt ifrån
inlärningspsykologiska. Nicolina älskade verkligen agility, trots
att hon, när vi började mäta mankhöjden på de svenska
agilityhundarna, hamnade i den större
storleksgruppen och fick tävla med de stora hundarna. Hon vann en hel
del priser och skulle blivit agilitychampion om titeln funnits de
åren hon var aktiv.
Tillbaka
|
