|
Bilden ovan föreställer Zoe, Whoopi och Fiona - hösten 2005.
VARFÖR JUST SHELTIE?
Många har frågat mig,
varför jag valde sheltie. Svaren är givetvis många. Dels har jag
fortfarande motiveringar som bygger på erfarenheterna som jag hade innan jag blev
sheltieägare. Nu efter så många år med rasen, jag fick min första
sheltie våren -84, har jag ännu fler anledningar!
Muffin och Tess på segeltur sommaren -96
Liten nog att
lyfta
Min allra första egna hund som jag hade från valp var en svart
schäfer. Alla som sett min bok "Min bästa vän" har sett
henne på framsidan i solnedgången. På den tiden bodde jag på Stora Sofielunds Hundskola i Arboga (numera nedlagd).
Jag hade varit med och tagit hand om en valpkull från ett riktigt
bedrövligt ställe och valparna fick bo hos mig i några veckor innan
de levererades till nya hem. Jag föll för den missförstådda, ynkligaste, undanskuffade
valpen i den livliga kullen. Mirja, som jag döpte henne till,
fick utstå mycket under sin uppväxt och sina första år på
hundskolan. Jag kände mig så maktlös när hon blev
attackerad och jag inte kunde försvara henne tillräckligt. Då
föddes tankarna på en hund liten nog att kunna lyfta upp. Ur
ledarskapssynvinkel, är det också mer riktigt tycker jag, att hunden
ska kunna söka skydd hos sin ledare.
Pigg och
lättlärd
Tyvärr var Mirja en riktig olycksfågel, men så var hon också
född fredagen den 13:e (januari -81). Hon var mycket sjuk och bar på
flera kroniska sjukdomar. Sjukdomarna, inaveln hos hennes föräldrar,
de gräsliga erfarenheterna hon fick genom alla möjliga sorters
olyckshändelser de första åren, det satte sina spår. Mirja blev en
väldigt inåtvänd hund, svår att få kontakt med och svår att
lära nya saker. Visserligen utvecklades hon åt det bättre, men det
gick mycket långsamt och hon blev aldrig som en "vanlig
hund". Jag blev väldigt sugen på att skaffa en hund som var
hennes motsats. En utåtriktad och pigg hund. En som var intresserad
av att lära sig och att hänga med på olika aktiviteter.
Jag såg en norsk
sheltie vid namn Beauty som tävlade lydnad på högsta nivå på Älvsjömässan
tillsammans med sin norska husse, som jag förstås glömt namnet på.
Det var alltså i början av 80-talet. Den var följsam, blixtsnabb i
sina reaktioner och väldigt glad. Det såg ut som min dröm. Att
hunden dessutom var liten och söt, tilltalade mig förstås också.
Jag stötte på några sheltisar på kurser och inackorderade på
hundskolan och kände att detta var nog rasen för mig.
Leta kennel
Under 1983 började jakten på en bra kennel. Först pratade jag med vanliga hundägare, framför
allt sådana jag mötte i mitt lydnadstävlande med Mirja. Jag
intervjuade dem som hade sheltisar för att ta reda på vilka kennlar
de rekommenderade. Det är ju som alltid lite olika inriktningar och
avelsmål, och från dem som ägde resultaten, både bildligt och
bokstavligt, fick jag höra en massa intressant. Jag började åka
runt till några noggrant utvalda uppfödare för att bilda mig en
egen uppfattning. Till slut hamnade jag ända borta på västkusten
hos Anna Uthorn och kennel Shelgate. Där tog letandet slut. Jag
hälsades av en skock mycket lyckliga och utåtriktade sheltisar och
jag blev helt såld.
Av Anna fick jag lära
mig mycket och i mars 1984 föddes så min första sheltie, som jag
döpte till Nicolina. Sedan dess har det
blivit en ny sheltie i snitt var femte år, för fler hundar vill jag
inte ha samtidigt.
Sheltisar är lika
mig
 När jag blev ordentligt bekant med rasen föddes en mycket stark
kärlek som håller i sig än idag. Nu har jag upptäckt att rasen är
mycket lik mig själv. Sheltisar är nyfikna, pigga på det mesta,
lagom aktivitetskrävande, alltså varken lata eller arbetsnarkomaner.
De är små och behändiga, OK, vet inte om jag kan kalla mig själv
behändig, men liten är jag i alla fall. De är både lite modiga och
lite fega, vill alltså inte ta några större risker. Rasen har
absolut en hög aggressionströskel och vill med andra ord inte skapa
bråk.
Pälsen
Pälsmässigt är jag positivt överraskad. Jag är inte mycket
för pälsvård, att ägna timmar dagligen skulle kännas uteslutet
för min del. Men jag har lärt mig att sheltiens päls är väldigt
lättskött. De flesta individer behöver man inte ens borsta en gång i veckan, som annars är en generell rekommendation. Att
pälsen sedan stöter ifrån sig det mesta, inklusive vatten, är jag mycket
stolt över. Det här är en funktionsduglig päls, många raser
skulle avundas. Har sheltien blivit blöt är den torr på nolltid. En blandras
jag sammanbott med, korsning labrador och cocker spaniel,
var alltså en produkt mellan två vattenapportörer. Hans päls var
hopplös. Det tog lång tid innan han torkade från sina älskade
simturer. Mina sheltisar skakar på sig och efter en liten stund är
de nästan torra.
Matglädje på gott
och ont
Något som jag däremot lärt mig om sheltierasen, som får
föras upp på den negativa sidan, är deras matglädje. Den tenderar
att ibland överskrida det praktiska och för den delen, det sunda.
Att äta allt man hittar i naturen, är inte nyttigt. Många gånger
har de kräkts som resultat. Andra alternativet tycks vara att rulla
sig i det äckliga man hittar. Det gillar jag inte heller, en dusch
blir givetvis följden och man undrar varför de inte lär sig!
Hundarna gillar ju inte heller att må illa eller att duschas och schamponeras, varför utsätter de sig för det? Men som hundpsykolog
måste jag svara mig själv att hundars inlärning tyvärr inte
fungerar som människans. Följden måste vara omedelbar för att de
ska sammanknippa det med handlingen som utlöste den.
Känslig mage
Att sheltisar har känslig mage har jag också lärt mig. Men det går
att förebygga på flera sätt. Tre mål mat per dag är en hjälp
för hunden. Det belastar magen mindre och ger också bättre
upptagningsförmåga av näringen. Hunden slipper framför allt bli så
infernaliskt hungrig mellan målen, vilket kan underlätta problem med
hundar som stjäl eller äter olämpliga saker den hittar själv. Att
ge Proviva (från kyldisken i matvaruaffären) i maten har gett flera
hundar snabb lösning på problemet med att kräkas ofta. När magen
får den rätta bakteriefloran, klarar den av livet bättre. Rätt
sorts mat är också viktigt. Självklart varierar vad som är
"rätt sort" från individ till individ. Men gemensamt är
att det är lättare att hitta något de mår bra av, om det är ett
foder tillverkat med hög kvalitet av råvaror av högsta klass. Mina
hundar har lyckan att vara sponsrade av Precept/ANF,
tack vare sina agilityresultat.
Brukssport
Många spaltmetrar har skrivits om sheltiens förmåga att lyckas
med olika sporter. Jag kan bara själv skriva under på det då jag
har provat mycket med dem. Spår och sök är två av bruksgrenarna
jag har tränat och försökt utveckla dem i. Tyvärr kändes sök
svårt som tävlingskarriär, med tanke på sheltiens storlek. När man
kommer till en terräng som är ett så stort hinder för en liten
hund att det blir ett större arbete att ta sig fram än själva
sökandet, är det inte så ljusa framtidsutsikter. Annars tror jag
själva sökarbetet, att hitta en främmande gömd person, är nyttigt
för en sheltie. Att få positiva erfarenheter med personer utanför
familjen är alltid viktigt i deras utveckling. Tess
tyckte det var bland det enklaste och ballaste hon gjort, när vi en
dag började träna det. "Du menar att jag bara ska springa ut
och hitta den där tjejen och bli matad med korv av henne för att jag
hittat henne? Du milde vad enkelt!" verkade Tess
säga och fattade galoppen omedelbart.
Annars är spår det jag
gjort mest av skogsarbetet. Det är enkelt eftersom man inte behöver
någon medhjälpare och jag är alltid fascinerad över hundens
självständiga lösningar av uppgiften. Att husse lägger spåret åt
hunden som jag går med, och tvärtom, är roligast.
Då är jag helt utlämnad åt hunden och kan verkligen inte hjälpa
till. Spännande och fascinerande, tycker jag.
Lydnad
Lydnad har jag tränat och tävlat sedan Mirja-tiden. Glädjen att
ha en lättlärd hund, en som reagerar snabbt och glatt, har varit
enorm. Vilken kick det var för mig personligen att gå över från
trög och svårmotiverad schäfer till sheltie! Vilken känsla att få
en sådan respons när man tränar! Använder man metoder som är
positiva, blir träningen som av tradition en gång var så
militärisk, stel och tråkig för hunden, en skojig lek istället.
Och många, många har på tävlingsplanen visat hur lämplig sheltierasen
är för lydnadsarbete.
Men för sheltien kan
det vara viktigt att man inte bara använder uppstressande lekar och
träningsmetoder som bygger på pigghet. En portion lugn behövs
också för att den ska sansa sig både mellan momenten och i de delar
av momenten som kräver att den inte slår över i sin glädje och
iver.
Aktiveringsövningar
Aktiveringsövningarna har ju blivit många genom åren för min
del. Framför allt på 80-talet då jag experimenterade med Nicolina
för att se hur långt man kunde gå i inlärningen. Hon gjorde mig
sällan besviken. Och via mina erfarenheter med henne har många
inspirerats och ny mark erövrats i "inlärningsvärlden"
inom hunderiet.
Det fascinerande har
varit att se Tess gå i hennes fotspår och hon
har härmat Nicolina i sin inlärning av vissa saker. I boken "Min
bästa vän" har jag skrivit om en del av övningarna och hur
man lär in dem och åtskilliga artiklar har det också blivit i olika
tidskrifter. Föredragen har roat många, först har Nicolina
varit stjärnan och när hon gick ur tiden, fick Tess
överta den rollen. Nu har Zoe blivit efterträdare, med samma smittande
entusiasm och förmåga att lyhört försöka uppfylla mina önskningar,
som sina föregångare.
Tess
showglädje
Det är rörande att se hur viktigt och roligt de tycker det är
att få uppträda. Tess har till exempel lagt sig
till med att svänga runt kroppen så att hon alltid står med huvudet
vänt åt publiken när hon ska trä på ringar på en leksaksstång.
Hon väljer ut rätt ring, kliver fram till stången, men vrider sig
sedan runt så att inte hennes kropp skymmer för publiken vad hon
gör med munnen.
Vid ett tillfälle var Tess
relativt nyopererad när vi skulle ha ett föredrag, hon hade stygnen
kvar efter en bukoperation där man varit inne och gjort en biopsi på
hennes tarmar. Detta var kanske en vecka efter operationen och Tess
var ganska pigg, så jag tog henne med oss till föredraget, trots
allt. Husse fick vara med och hålla henne i famnen. Och jag sa som
det var till publiken, vi får se om vi kan få några demonstrationer
av hennes specialiteter ikväll. Men Tess levde
upp, som en stjärna som älskar att stå på scen. Hon jobbade med
glädje och inlevelse med sina små barnleksaker på scenen, alltså
allt annat än fysiskt krävande. Hon gjorde sitt jobb precis som
vanligt och fick antagligen en kick utav det som till och med hjälpte
henne i läkningsprocessen. För glädje är ju en förstärkare av
immunförsvaret.
Agility
Att sheltien passar till agility är ett numer välkänt faktum. Här
kan du läsa mycket mer om det och om några extra tips som kan
vara användbara när man agilitytränar sheltisar. För mig har ju
agilityn blivit en livsnödvändighet som jag inte klarar mig utan.
Och tack och lov delar mina hundar mitt intresse med själ och
hjärta.
Charmiga
egenskaper
Men oavsett vad man gör, om man går en promenad, tar med hunden
till ärenden i butiker, sysselsätter sig med övningar på
köksgolvet, eller tränar en hundsport utomhus, så är sheltien
alltid lycklig. Och skulle den en dag inte vara det, så är den
antagligen sjuk. Den är känslig nog att visa dig när den inte mår
bra.
Det viktiga är bara att man väljer aktiviteter att göra med
sin sheltie som man själv trivs med. Självklart får det inte vara
rent onyttiga saker, som för mycket jaktlekar, till exempel att kasta
en boll, eller överdrivet mycket kamplekar. Det leder
till stress, och en sheltie kan vara lättstressad. Om du vill veta
mer om det ska du läsa kapitlet om "Överstimulering" i
boken Min
bästa vän. Men om man undantar det så trivs sheltien med det
allra mesta. Den är flexibel och anpassningsbar. Den försöker vara
till lags och göra dig glad. Och det är några av de egenskaper som
gör dem så charmiga.
Positiv hos
icke-hundägaren
Något annat som berör och glädjer mig är det bemötandet man
får när man är ute i samhället och går med en eller flera
sheltisar. De flesta ler när de ser hunden. I denna tid när hundarna
blir mer och mer påpassade, förbjudna att följa med överallt,
samlingslokaler får hundförbud och allergier och framför allt
allergidiskussioner bara växer, så får man vara glad när man kan
framkalla något positivt hos icke-hundägare. När jag ber mina
hundar kliva av gångvägen, motionsspåret eller någon annan trång
passage när vi möter någon med eller utan hund, (en enkel övning
vi tränat sedan var och en varit liten valp) så ler den mötande
tacksamt och ofta får man en kommentar om vad söt och duktig hunden
är. Då har man varit med och slagit ett positivt slag för hundens
berättigande i samhället. Och jag tänker många gånger, att hade
fler hundar varit sheltisar, istället för stora och mer stökiga
hundar, så hade vi inte haft lika mycket problem med
anti-hund-utvecklingen.
Heja sheltien!
Tillbaka
|
