KONTAKTFÄLT

av Marie Hansson
Publicerad i Canis nr 1/99 

"...Den smidiga och kvicka hunden korsade mållinjen med klassens bästa tid - fast med 5 fel på balansbommen.... Hunden hade klarat alla svårigheter i hinderkombinationen, föraren skickade den mot A-hindret och den kastade sig villigt upp och över. På vägen ner tog den ett stort språng och när den landat fortsatte den framåt mot nästa hinder. Den hade just missat kontaktfältet och fått 5 fel."

Ett missat kontaktfält är nog det vanligaste felet på agilitybanan. Många gånger är det förargliga få centimetrar som skiljer en vinst från en lägre placering. De kvicka hundarna har svårast, i sitt tempo är det lätt att de stora sprången går förbi de magiska zonerna. Dem som domaren med hökögon bevakar. En tass på och det är OK. Men om domaren inte ser någon eller några tassar som kliver där så åker handen upp i luften och markerar fel. Och hjärtat sjunker i bröstet på den tävlande. 

Anledning
Anledningar till att hundar missar kontaktfält är många. Den allra främsta är förstås att de har bråttom. Hundarna är totalt medvetna om att agility ska gå fort, träningsmetoder bygger upp det, men enbart förarens kroppsspråk är en mycket tydlig signal om detta. Föraren uppträder upphetsat och rör sig snabbt. En annan orsak är att de flesta hundar älskar de olika hindren och den är sugen på att komma vidare till nästa. Att få flyga över hoppen och susa igenom tunnlarna är bara några exempel på vad den vill göra. Att gå långsamt eller stanna är det den minst av allt har lust med. Ett annat vanligt skäl är att den på tävlingar inte får någon belöning av värde, ingen godisbit eller leksak, som gör det meningsfullt för hunden att hejda sig ett ögonblick. 

Vad vill vi ha
Givetvis vill vi ha en hund som trampar ordentligt på kontaktfältet så att domaren ser. Samtidigt vill vi att det ska gå så fort som möjligt. På stora mästerskap har jag sett förare som troligen har "vinna-eller-försvinna"-strategin, dvs de chansar. De låter hunden galoppera nerför och går det så går det. Och de har inte förlorat någon tid alls. Men några av de snabbaste och vinstrikaste jag sett på europa- och världsmästerskap, som visat upp obeskrivligt snabba nedgångar, har jag samtidigt också sett misslyckas andra gånger! Så det är kanske inte så SÄKERT!

Inbromsning
De flesta bromsar hunden på nedfartens kontaktfält. Antingen med rösten eller med kroppen, antingen de är nära eller långt därifrån. Tävlingsutförandet handlar inte om att någon noggrann lydnadsstannande, de behöver inte stå stilla, sitta eller ligga. Bara bromsa till ett litet, litet ögonblick. På tillsägelse får de sedan rusa vidare. Det är det säkra och inte tar det mycket tid heller.

Nybörjaren 
Allt tyder på att man vinner på att medvetandegöra det här med kontaktfält redan från första början. Somliga nybörjare fattar inte vitsen och tycker att när hunden inledningsvis tar det lugnt (vilket ju de flesta gör rent automatiskt för att ha koll på sin situation) så finns det ingen anledning att lugna ner den ytterligare. Kanske känner den oerfarne redan pressen av att agility är en sport som ska gå på tid. Men tränar de enligt den parollen bäddar det för senare problem. 

Inlärning från början
Det ska gå till så att när hunden kommer till kontaktfältet ska den läras att stanna till och sätta sig där. Självklart med alla positiva medel som finns, med snäll röst, vänliga händer och godbitar. Den ska bli mycket belönad för att den satt sig och sedan ska man försöka ge hunden en så trevlig upplevelse som det bara går. Du får gå ner på huk bredvid hunden (var noggrann att inte böja dig över eftersom det får motsatt effekt, det hotar) och man bör kela med den och prata på det mest kärleksfulla vis. Gärna får man göra någon liten lek där hunden sitter. Kan den någon konst sittande, typ pussa dig på näsan, slicka sig om munnen, peka på din tumme, så är det jättebra. Då får den verkligen intrycket av att det inte är någon brådska därifrån, tvärtom, där är det trevligt att vara. Det är också viktigt att det inte blir någon busig belöning, typ kasta boll eller kamplek, eftersom det ökar på stressen och viljan att rusa därifrån.

Busiga, vilda hundar
Det viktiga är att man inte börjar med en för vild hund, eftersom det är extra svårt för den att inse något positivt med att bromsa och hejda sig. Det innebär egentligen att man får avvakta med balanshindren tills hunden mognat tillräckligt mentalt. Det kan nämligen bli motsatt effekt om man försöker tvinga en hund att hejda sig. Brottningsmatcher och kanske till och med hårda ord kan få hunden att välja att undvika kontaktfälten!

Alternativ på tävling
När hunden fått grunden lagd att alltid bromsa och ta emot belöning är det dags att välja tävlingsutförande. Självklart handlar det om din personliga åsikt om vad du trivs att göra. Men naturligtvis styr hundens personlighet också. Att hunden ska sitta är en lättsam fortsättning på grundträningen. Vallhundsraser trivs t ex väldigt bra med att ligga. Om det känns naturligt för hunden kan den ligga på kontaktfältet, eller möjligen precis nedanför. Det brukar vara en bra metod för A-hindret. Både sitt- och liggvarianten är sådana där tävlingsutförandet blir att hunden bara gör inledningen av beteendet. Den blir belönad när föraren anser inbromsningen räcka och får sticka vidare. De här metoderna går utmärkt att kombinera med avståndshandling, alltså att göra hunden oberoende av förarens placering. Vilket är en oerhörd fördel när det handlar om snabba hundar, där föraren kan ha svårt att hinna med. 

Andra sätt är att hunden får sällskap av föraren som själv stannar vid kontaktfältet. Hunden stannar vid sidan om förarens ben, vid en hand som pekar eller liknande. Detta är enkelt för hunden och kan bli en trygg och säker metod, men är helt beroende av en förare som har nerverna i kontroll och orken i behåll. För om föraren inte är på plats eller gör fel, så gör hunden också fel.

Och som nämnts ovan, kan man ju också välja en chansmetod, där man inte bromsar hunden alls. Där man låter hunden kontfliktfritt få springa hela vägen ner och fortsätta mot nästa hinder. Men en absolut nödvändig förutsättning är att man lagt en ordentlig, lugn grund, att man i månader repeterat att sitta stilla och lugn på fältet, för annars blir associationen helt felaktigt. Hunden måste ha en inneboende befäst känsla av positiv ro när den närmar sig kontaktfältet, annars är risken stor för avhopp.

Tävlingsbeteende
Det är viktigt att föraren sedan beter sig rätt vid tävling. Många gånger ser man beteenden som definitivt inte hjälper hunden, snarare stjälper. Förare som blir arga på hunden. Som har bestämt sig för att hunden inte får hoppa och låter hotfull för att få den att låta bli. I sådana fall kan man nästan förstå om hunden vill därifrån fortast möjligt. Ett vanligt fel är att man hängt upp alltihop på sitt eget beteende, och så har man inte förmågan att bete sig likadant. Är man osäker kan man videofilma såväl tävling som träning och jämföra. Vill vi att hunden ska bete sig lika bra på tävling som på träning, måste vi sköta vår del lika också.

Belöning
Belöningsdelen är också viktig. Många belönar ganska ofta på träning för att ge hunden anledning att bromsa. Hundarna lär sig gärna att det är positivt att stanna - på träning. Men om det inte kommer någon belöning på tävling ökar det förstås inte lusten att stanna där! Det bästa är slumpvis belöning och att hunden inte ska kunna veta när den kommer. Avslöja inte att det är träning genom att ha en godbit i handen när du tränar, det är en jättelik signal att godis är på väg. Och då är det självklart för hunden att skärpa sig. När det blir tävling och ingen godis finns att få, gör hunden som den själv vill.... Ge bara godis ibland under träningspassen, även om du givetvis alltid berömmer ordentligt med rösten. Helst ska du också under TÄVLINGSLIKA förhållanden belöna på liknande sätt, t ex på en inofficiell tävling eller på en uppvisning med publik,. Då vet hunden att det alltid, oavsett plats, KAN komma något och har extra stor anledning att göra dig till viljes med kontaktfältet.

Tillbaka