FART

Agility är en sport där farten är viktig. Det är odiskutabelt. Hundens tid klockas från start till mål. Det handlar till och med om hundradelar. Hade inte det inte varit bråttom skulle alltihop blivit en ganska tråkig sport, hinder skulle tas omsorgsfullt och noggrant, på ett sätt som påmint om lydnadsprov. Men nu är det avgörande hur fort det går. Man kan chansa om man vill för att spara tid. Man kan finslipa detaljer för att få utförandet att gå fortast möjligt. Framför allt är det mycket svårare att gå felfritt på hindren när det är tidspress med i bilden.

Optimal fart 
Det intressanta är att det finns en optimal fart på agilitybanan. Man kan lätt tro att ju kvickare hund, desto bättre. Men en allt för snabb hund är inte bara svår, ibland är den helt enkelt för svår för handlern att styra runt felfritt. Självklart är en för långsam hund inte bra heller, eftersom den drar på sig tidsfel och har mindre vinstchans i en sport där snabbaste tiden avgör när hundar har lika många fel.

Fördelar med långsam hund 
Naturligtvis har en långsam hund uppenbara nackdelar, men den har fördelar också. Den går oftast rakaste vägen mellan hindren och sparar där tid jämfört med den blixtsnabba hunden som ofta sladdar ut i kurvorna och trots att benen rör sig som trumpinnar faktiskt tar längre tid på sig vid passager med mycket svängar. Den långsammare hunden är också lättare att styra rätt på banan. Handlern har mer tid på sig att tänka och placera sig, att hinna säga och visa rätt hinder eller stoppa om hunden missuppfattat.

Nackdelar med snabb hund 
Fördelarna är uppenbara, vinstchansen känns nära, då man har att göra med en kvick hund. Men det finns också nackdelar. Handlerns reaktionsförmåga måste vara blixtsnabb för att man i rätt ögonblick ska kunna säga till vart hunden ska. Helst ska föraren också vara snabb i benen, så att den lättare kan placera sig på strategiska punkter. Den snabba hunden halkar också lättare, vilket kan vara en klar nackdel tävlingsmässigt och dessutom skaderisk då man tävlar på matta inomhus.

Öka farten med rätt kondition och mat 
Då man vill öka farten på en långsam hund handlar det framför allt om två saker. Dels måste hundens kondition troligen förbättras. Den måste helt enkelt bli starkare och orka mer. Öka längden på promenaderna, träna intervallträning genom cykling eller språngmarscher i skogen. Allsidig muskelträning är det allra bästa. Kanske handlar det också om vilken mat hunden äter. Rätt näring ger styrka och kraft.

Öka farten med rätt träning 
Men resten handlar om motivation och stress. Ju roligare hunden tycker att det är, desto snabbare blir den. Glädjen finner den ofta i uppgifter den kan klara själv. Ett mål blir alltså att göra den långsammare hunden självständigare. När den klarar att skickas till slalomen och svänga sig igenom pinnarna själv, när den klarar att rusa på och hoppa ett antal hopphinder framför sig utan att vänta på dig, då har den också fått självförtroende. Och självförtroende ger glädje. Glädjen ger fart.

Öka farten med rätt uppvärmning 
En långsam hund skadar det inte att stressa lite. Kamplek och jaktlek är de två formerna av stress som man kan prova. Se vad som tänder den lugna hunden! Vid ett tillfälle på en kurs fick eleverna ta samma passage med tio hinder flera gånger. Vi tog tid varenda gång för att se skillnaden mellan olika lopp. En schäferblandning fick 9 sekunder kortare tid då matte hade lekt med en boll en stund före start.

Kritiska ställen 
Vissa platser på banan är mer utslagsgivande än andra. Slalomen är ett hinder där man kan förlora mycket tid om hunden inte är tillräckligt duktig och snabb. Kontaktfälten är andra ställen där föraren kan vara omedveten om hur mycket tid som egentligen går åt. Tänk på att banans idealtid är beräknad på en viss koefficient. Om det är 2,9 meter/sekund, vilket är normalt för en öppenklass (klass II) i Sverige just nu, innebär det att man har 3,79 sekunder på sig att fixa balansbommen och 1,90 sekunder för slalomen. Överskrider man de tiderna får man ta igen det genom att springa fortare på andra ställen på banan, givetvis är det lättare för hunden att ha en högre fart på raksträckorna än 2,9 meter/sekund. Klarar man inte det får man tidsfel.

Bordet 
Bordet är en annan plats där man kan spara eller förlora tid. Hunden måste ha ett snabbt läggande, den får inte nosa eller titta på annat. Helst ska den lägga sig i den riktning som man är på väg mot, allt för att spara tiondelar och kanske till och med sekunder. Att resa sig upp och samtidigt behöva vända sig för att komma iväg åt rätt håll, tar längre tid än man kan tro.

Snabba svängar 
För en snabb hund är samma saker känsliga. Fast man har mer tid till förfogande att klara kontaktfälten på. Den snabba hunden springer ju ikapp den tiden när det blir en raksträcka eller annan enkel passage. Men det som kan vara helt utslagsgivande på de snabba hundarna är svängarna. Hög fart kräver mer kraft för att svänga runt. Om svängen är 180ø så är det en verkligt tuff uppgift att svänga snävt. Det handlar helt och hållet om muskelstyrka. För hur mycket den ivriga hunden än vill, och de snabba brukar vara mycket motiverade att ta hinder, så kan den inte svänga bättre än vad dess muskler klarar. Här handlar det alltså om allsidig muskelträning för att ge hunden styrka att kunna svänga.

Bromsa 
En hjälp för en oerfaren och snabb hund är att man hjälper den att bromsa inför en kurva, eller inför ett balanshinder. Givetvis för att minska radien på svängen respektive få den att klara kontaktfältet. Det gör man genom att säga "sakta" eller något annat ord som man kan lära in på promenaden. Till exempel när hunden går i koppel. På det viset kan man visa en ung hund på banan att det lönar sig att "växla ner" och att det går bättre att klara uppgiften om man inte "kör på turboväxeln" hela tiden. Med tiden gör den det automatiskt och finner det optimala tempot själv. En annan hjälp för en ung och oerfaren hund är att man tränar lydnad parallellt. När hunden i lydnadsklass II lär sig att hejda sig under inkallningen, bromsa för att ta apportbocken och annat, så lär den sig ett samband mellan acceleration och inbromsningar. Den övas på det positiva i att kontrollera sig.

Starter 
Varje del på banan kan finslipas och bli bättre. Ofta är målgångarna det som motiverar hunden mest, belöningen är nära och de lär sig kvickt att det lönar sig att springa fort mot mål. Då får man den efterlängtade belöningen snabbare. Men starten tränas kanske inte lika mycket. Det gäller att pröva sig fram till det optimala för just den individuella hunden. Stående, sittande eller liggande? Tillsammans med föraren eller med föraren en bit ut på banan? Vad tycker hunden är roligast? Vad blir säkrast? Vad blir snabbast? Använd tidtagarur och prova dig fram. Gör en startsträcka med några få hinder och belöna sedan. Den lite långsamma hunden tänder kanske till av en belöning som kom fortare än vad den trodde. Den vilda hunden kanske låter sig lugnas lite av att den avbryts innan den hunnit gå så högt upp i varv.

Glädjekick 
Oavsett vad och hur man tränar ska man i alla fall komma ihåg att det är glädjen som ger hunden kicken på banan. Ju roligare ni har tillsammans, ju skojigare hunden tycker att det är att göra de olika sakerna ihop med dig, desto mer motivation har den att samarbeta och ta sig fram fortast möjligt.

Tillbaka