VEM VINNER? 

-"Man måste tydligen ha en sheltie för att vinna." Det uttalades med en suck av en ung manlig agilityförare som tävlar med dvärgschnauzer, på en tävling jag var på igår. Det fick mig att börja tänka än en gång, vad är det egentligen som gör att man vinner?

Säkert är det en mängd faktorer, vilket både gör det mer fascinerande och mer rättvist, för det ger fler möjligheter att lyckas. Det handlar en del om hundras, men också om typ och i högsta grad om individ. Det handlar förstås mycket om föraren, såväl självklara saker som erfarenheter och skicklighet i träning, som den rätta inställningen och tävlingspsykologi. Och till sist handlar det om utförandet på tävlingsbanan, vilket förstås mycket beror på de tidigare nämnda faktorerna, men också om strategi. Genom bara att titta på gårdagens tävling har jag mängder av exempel av både positiv och negativ sort på allt det här. Ca 220 starter med minihundar, men givetvis gäller resonemangen oavsett hundens storlek.

Ras 
Låt oss börja med ras. Vid det här stadiet av agilityns utveckling har vi definitivt en dominans av vissa raser. Det är ingen hemlighet att sheltie dominerar resultaten på minisidan och bordercollie gör det på storhundsidan. Men på gårdagens relativt stora officiella tävling, vann faktiskt en laika den ena stora öppenklassen (ca 75 startande med många av de duktigaste med). Jag tror att det finns en och annan läsare som inte ens vet hur en laika ser ut, men det är en nätt jaktspetsras från Ryssland och omnejd, med alla förutsättningar att vara smidig och kapabel till agility. Den är oftast minst 50 cm hög, men i det här fallet var det en tik som var straxt under 40 cm i storlek. Hon visar oss med all önskvärd tydlighet att man inte måste vara född till någon vanlig sprinterras för att lyckas.

Anledningen till att välja t ex sheltie och bordercollie är att de är lättlärda och ofta har snabbheten och smidigheten i blodet, men för det är de givetvis inga maskiner som är förinställda på vinst. Bägge, men framför allt den senare har också nackdelen av att vara lättstressade, vilket kan vara en besvärlig sida både till vardags och på banan. Dessutom kräver den här typen av hund, som reagerar snabbt och på små saker, att föraren också är snabb och mycket noggrann och tydlig med sina signaler till hunden, annars kan det bli både fel och frustrering som resultat.

Det kan inte nog upprepas att man bör välja ras efter de av årets dagar som det är flest av, alltså vardagar inte tävlingsdagar. Vad trivs man med för typ av hund, vad passar in i ens liv? Det är ingen slump att det finns hundratals olika hundraser. Det finns många som är smidiga och snabba och borde passa till framgångsrikt agilityarbete. Tittar man på VM-tävlingarna från 1999 fanns där faktiskt 45 hundraser representerade! Och att det var duktiga hundar med förutsättningar för sporten behöver väl inte sägas!

Typ 
Vad som kanske kan vara viktigare än val av ras, är val av linje. Det handlar dels om att alla raser har olika uppfödare, som tror på att framhäva olika saker. De har "avelslinjer", alltså släktskap de följer för att få fram vissa egenskaper. Antingen man väljer sheltie, golden, bordercollie eller någon mer ovanlig ras, så bör man lära känna rasen så pass mycket att man vet vilka uppfödare som producerar vilken typ. Glada, utåtriktade, snabba, försiktiga, jaktintresserade, lättstressade, lugna, anlagen finns inom dem alla och frågan är vad som utmärker den släkten man valt att köpa sin valp ur.

En annan typ av linje är den på banan. Vissa raser har kroppen och huvudet för att välja den snävaste vägen, ofrånkomligt beundrar man terriernas skicklighet i detta område. Igår beundrade jag såväl en större mängd av rasen borderterrier, men också en tysk jaktterrier, en dvärgschnauzer, några jack russelterrier och en staffordshire bullterrier, för deras utmärkta vägval. De tar absolut den snävaste vägen mellan två hinder och hinner ändå med lätthet sträcka ut och med marginal segla över hindren. Staffen blev dessutom 3:a i en av de stora klasserna.

Individ 
När man sedan står inför valet av individ, antingen det är en valp eller vuxen, är det lätt att bara titta på insidan. Och visst är det viktigt att det finns gott om mod och "jävlar anamma" för att vi ska kunna hoppas på den rätta explosionen på banan, men det krävs faktiskt också bra fysiska förutsättningar. Benen på alla håll och kanter måste vara rätt vinklade, annars får hunden dåligt frånskjut och kan inte få upp den fart vi önskar. Dålig anatomi ger också större slitage och hunden riskerar skador och att inte kunna hålla på så länge som vi hoppas.

Jag träffade en ägare till en borderterriervalp som hoppades på en framgångsrik fortsättning på den äldre hundens framstående tävlingskarriär. När jag beundrade hundens kroppsbyggnad, sa han att han av uppfödare hade hört att den var snygg, men att han inte brydde sig så mycket om utställning. Han ändrade helt uppfattning om värdet av sin hunds konstruktion, när jag påpekade hur fördelaktigt det var för denna lilla kropp att vara så bra byggd.

Andra exempel från agilitybanan verkar i gengäld bara vara födda för utställning. Där finns inte gnistan, utan det är bara föraren som står för entusiasmen och laddningen. Troligen har uppfödningen inte prioriterat just de egenskaper som dessa ägare hade haft glädje av på agilitytävlingen. Och hur snygg hunden än är, så hjälper det inte hundägaren om den inte kan motivera hunden till att älska agility.

Tid 
Något man lätt glömmer, om man lägger ner tid och tålamod på träning och ändå inte får de framgångar man hoppas på, är att det tar år att nå fram till målet. Det är så otroligt många detaljer som måste stämma. Senast igår fick jag hålla ett litet uppmuntringstal till ett par stycken som höll på att misströsta. Det ena var en duktig sheltieägare vars hund till och med är agilitychampion, men trots att hon gjorde två lysande lopp igår, var det ändå en sak i var lopp som gjorde att det inte nådde ända fram till vinst. Jag brukar säga att det tar flera tävlingsår, om man tävlar regelbundet. Rätt ofta kan man kanske ha funnit det totala samarbetet mellan hund och förare den fjärde säsongen! Så lång tid kan det ta innan både hund och förare blivit tillräckligt rutinerade tillsammans! Det handlar ju om att lära sig varandras egenheter och vanor och anpassa sig till varandra. Den nämnda sheltien har hållit på lite längre än så, men då har hon också det riktiga genombrottet att se fram emot snart, då det bara är oturliga detaljer som är olika varje gång, så ramlar med alla sannolikhet storvinsterna in snart också.

Att det gamla talesättet stämmer, "gammal är äldst", fick jag också det rörande exemplet från igår, med min egen veteran. Tess är en sheltie som fyller 10 år i sommar, blev enögd för snart 2 år sedan, har varit allvarligt sjuk men återhämtat sig och igår placerade hon sig 4:a respektive 6:a i de individuella klasserna. Det spelar ingen roll att det finns yngre och starkare förmågor, rutinen och erfarenheten spelar otroligt stor roll - för både hund och förare förstås.

Föraren 
Självklart hjälper det dig förstås om du är inne på din andra agilityhund eller har ännu mer erfarenhet än så. Att hantera både tränings- och tävlingssituationen rätt är förstås avgörande för slutresultatet.

Jag såg igår en liten flicka tävla med en ivrig sheltie. På gungbrädan flög hunden av för tidigt och domaren dömde 5 fel för att den inte slagit i marken, men flickan märkte inte det, utan var uppslukad av situationen, upplevde det som en vägran, för att hunden har hoppat av för högt. Hon lockade på hunden och förde den upp på gungbrädan igen, vilket gjorde att hon till sin förskräckelse blev diskad. Hon hade glömt att titta på domaren för att se dennes tolkning av situationen, något som den erfarna tävlande gör, oavsett vad den själv anser om vad som hände. Vid just gungan är det extra viktigt för där kan mycket vara svårt att tolka, och det är ju ändå domarens uppfattning som gäller. Ytterligare exempel på hennes oerfarenhet var att samtidigt som hon vände sig mot domaren när den blåste, glömde hon istället att titta på hunden, som förvirrad gick fram och tillbaka på gungan och slog över den åt bägge håll. Den hade gärna behövt lite hjälp och vägledning, men självklart var det för mycket att begära just då för flickan. Exemplet var istället väldigt illustrerande för orutin.

Bland de mycket rutinerade ser vi istället annat som förstör vinstchanser. Tävlingsnerver är ett otyg som är totalt avgörande. Jag såg igår ett ekipage med mycket stora framgångar i meritlistan, men där föraren sätter alltför stor press på sig själv. Vid en slalomingång, klarade inte hans nerver att se hunden närma sig första pinnen något snett, han kastade sig fram, men istället för att hjälp blev det till stjälp. Han störde hunden som osäkert sprang förbi de första pinnarna istället. Just att stå stilla och låta en erfaren hund klara sig själv, brukar vara den allra bästa hjälpen när det gäller en svår ingång till ett hinder, men då måste man vara tillräckligt kall och våga lita på hunden.

En av gårdagens mest vinstrika tävlande blev Maria Ekström, ägare och handler till tre mycket små, men mycket vinstrika sheltisar. Tessie, Iza och Siri, alla tre är nordiska agilitychampions (och så vitt jag vet finns det bara en till i Sverige), vilket säger en liten del om deras framgång. Maria är ung och har tävlat agility sedan hon var barn. Det som har gjort henne mer eller mindre överlägsen, med alla tre hundarna i topp på de flesta klasser hon deltar i, är hennes inställning på tävlingar. Sedan hon lärde sig tävlingspsykologi och intalade sig att hon var en vinnare så har hon också blivit en.

Träningsmöjligheter 
Något som så här i januari månad spelar extra stor roll på tävlingsresultaten, är träningsmöjligheterna. Hur mycket tränar man? Den period när träningen blir mer än tävlingarna, brukar resultaten bli bäst. När sommarens tävlingsstorm dominerar som mest, kan många hundar börja slarva. Man hinner inte träna tillräckligt och de märker var de kan fuska på banan. Kontaktfälten är något som brukar spricka bland det första. Men en stressad hund slarvar gärna vid bord och med rivningar av hopphinder också. Så här på vintertid är det många som inte har träningsmöjlighet alls och det var många på tävlingen igår som beklagade sig just över det. Och självklart är ett mindre lyckat resultat mer lättaccepterat då. Hundarna kanske är stolliga av lycka av att det äntligen är dags för agility. De kanske har väntat i veckor eller månader.

Strategi 
När agilitysporten kommit så här långt i utvecklingen har strategin i genomförandet av loppet kommit att bli viktig. Jag såg en jätteduktig sheltie göra ett drömlopp igår, hon sprang prydligt nerför balansbommen i början, spikade slalomingången med sidbyte utan problem, rusade snävt mot och flög över alla hopphinder. Kort sagt allt var bäddat för ett kanonresultat. Efter bordet var där bara upploppet kvar med A-hinder. Vi i publiken förväntade oss en ledartid, men på nerfarten bromsade matte hunden ordentligt, för att försäkra sig om att hon skulle ta kontaktfältet. Hon klarade det och rusade i mål felfri. Men tiden räckte inte till. Hon var tre sekunder efter ledaren. Troligen försvann tiden på A-hindret. Det tar tid när hunden blir tillsagd att bromsa, inväntar att matte ska komma ikapp och sedan avstannande hasar sig nerför...

I en annan klass blev det väldigt tydligt vilken strategi som lönade sig. Balansbommen var på upploppet, ett kontaktfält inför de sista hopphindren mot målgodiset är något av de svåraste som finns för många hundar. Det fanns förare som bromsade sina hundar ordentligt och en del fick också prydliga kontaktfältstagande. Men så fanns det de förare som valde att chansa. Vinna eller försvinna. Går det så går det. Själv gjorde jag det med Tess, min lilla "pensionär". För att ha en chans på topplacering skulle det inte räcka med att man tog det med försiktighet, man fick istället chansa på att få rätt. Så gjorde vi och hennes tass på kontaktfältet var bara så mycket att det tydligen dög för domaren, för vi klarade oss i mål felfria och fick med tiondelar som skiljde vara med och slåss i toppen. Men min yngre hund, Muffin, ville jag istället inte släppa iväg hur som helst. Hon hade fuskat när jag överlåtit kontaktfältet på hennes eget ansvar i förra loppet, så jag ville att hon skulle förstå att man måste behärska sig där. I den explosionsfarten hon hade mot slutspurten, blev jag tvungen att bromsa henne ordentligt för att ha en chans att hon skulle vara kontaktbar. Det fungerade, hon travade prydligt nerför, hejdade sig ett ögonblick på rätt ställe och fick tillstånd att springa vidare. Så hon blev också felfri, men tyvärr tog det några sekunder och resultatet blev därefter. Men det är just det strategi går ut på, man värderar och beslutar sig i förväg vad man vill få ut, sedan jobbar man därefter.

Sammanfattningsvis kan man tycka att det som kan verka vara orättvist, för att samma personer tycks vinna om och om igen, kanske har sin förklaring. Det finns massor av orsaker till det.

Tillbaka