AGILITY 2001 - EN ATTITYDFRÅGA 

När jag upptäckte agilitysporten 1985, var det något helt annat än vad det är idag. Därmed inte sagt att allt har förändrats, det är fortfarande en sport som gör folk och hundar glada, som är omväxlande, utmanande och beroendeframkallande. Men precision och fart har utvecklats enormt, marginalerna har krympt och tränarnas kunnighet vuxit.

Välja väg och mål 
Idag finns så mycket kunskap, så mycket information att det helt enkelt är en attitydfråga hos mottagaren som avgör vad man gör med den. Vill man vinna kortsiktigt eller långsiktigt? Har du höga mål kan du kanske acceptera en längre väg för att nå dit. Andra har mindre ambitiösa mål och kan då välja enklare och snabbare vägar. Det är inte bara målen som varierar, utan också tålamodet hos tränaren.

Erfarenhet 
Vad man har med sig i erfarenhetsbagaget påverkar förstås ens attityd. En som tidigare inte fått den framgång eller genombrott den längtat efter, är kanske otåligare och vill ha snabba resultat. Den som nått sitt mål med sin första hund, kan kosta på sig att ta det lugnt och eftertänksamt planera sin träning med den nya hunden så att slutresultatet kanske blir säkrare, men tar längre tid att nå. Den som haft en långsam hund i agilitysporten, är oerhört frestad att lägga fokus på fart med den nästa hunden. Med risk för att det blir för mycket, om hunden har naturliga anlag för att springa fort. Den som redan upplevt en snabb hund, vet hur man måste balansera träningen för att inte få in slarv och stress i utförandet.

Kontaktfälten 
Kontaktfältens träning är ett exempel på ett område i agilityn som har kommit mycket långt. Det finns djupa erfarenheter och många insikter att plocka ifrån idag. Om man vill. Förr som nu är det troligen den mest utslagsgivande detaljen på banan.

Nöjer du dig med att hunden kanske tar kontaktfältet på vägen ner, så lägger du inte ner någon större möda på inlärningen. Kanske koncentrerar du dig på farten och räknar med att hundens travande nerför balansbommen alltid kommer att se likadant ut, eller möjligen bara gå snabbare. Några kanske skulle kalla det en lite nonchalant attityd.

Eller så väljer du den långa vägen med mer träning, vilket gör att det dröjer längre innan du kan tävla och när du väl börjar får det bli med träningsresultatet och inte vinst i närmaste fokus. I den träningen koncentrerar du dig på att få hunden att förstå att den alltid ska göra samma sak på kontaktfältet, oavsett fart, oavsett störningar, oavsett tävlingsstress. Och eftersom det är lättare för hunden att förstå om den gör något specifikt, kan man välja att den ska sätta framtassarna på gräset direkt efter kontaktfältet, låta hunden stampa eller nosa längst ner på kontaktfältet, låta den ligga eller sitta på kontaktfältet.

Självklart är det lättare och snabbare att få hunden att förstå vad man är ute efter om man väljer en effektiv inlärningsmetod, och den effektivaste är den som kallas "shaping" eller "klicker". Hunden får en snabb och tydlig information av vad som är rätt och den får jobba på ett självständigt sätt, vilket den både mår bra av och skyndar på inlärningen.

Nonchalant attityd? 
Tittar man på senaste årens agility-VM, har kontaktfälten fått stor uppmärksamhet. Det är några speciella ekipage som har väldigt iögonfallande snabba och till synes "nonchalanta" kontaktfält. Majoriteten av förare på VM springer med sina hundar och ber dem bromsa på kontaktfälten, eller åtminstone håller sig vid sidan om och kollar att de sköter sig. Men så finns det några franska ekipage som bländat publiken och medtävlande genom att själva springa förbi balanshindren och lämna hunden att galoppera nerför t ex balansbom och A-hinder i full fart. Det har rört sig om bland annat bordercollies, vilka redan från början haft högt tempo. När förarna lämnar ryggen åt hundarna och spurtar därifrån, förväntar man sig att hundarna ska öka farten och lämna hindren blixtsnabbt för att komma ikapp, självklart utan att hinna kliva på den sista metern av hindret = kontaktfältet. Och alltså få 5 fel. Men det märkliga är deras sätt att galoppera i mycket hög fart, hela vägen ner på kontaktfältet och vidare.

Ideologiattityd 
Metoden som rimligen måste ligga bakom, enligt rykten och logiskt analyserande av vad man kan se, är att förarna mer eller mindre brutalt tryckt ner hundarna mot kontaktfältet, när de inledningsvis försökt fuska. De har förhoppningsvis belönat när det blivit rätt, men de har framför allt totalt förbjudit ett felaktigt avhopp. Vilket lett till att hunden inte vågar göra annat än rätt, trots att stressen är ganska hög. Och det är där attitydfrågan kommer in, mer viktig än någon annanstans kanske. Här är det nämligen frågan om en ideologiattityd. Vill man behandla sin hund så eller inte? Det är upp till var och en.

Vinna-eller-försvinna-attityd 
För att gå vidare i attitydfrågan, är de kära fransmännens handlingssätt iögonfallande över huvud taget. År 2000 vann de det mesta på VM och måste anses vara världens, just nu, ledande agilitynation. Eftersom VM senast var i Helsingfors var det många av mina landsmän som rest dit för att för första gången se världens duktigaste agilityhundar "live". De tog förstås stort intryck av vad fransmännen gjorde, eftersom de till stor del skiljde sig från resten. Det handlade om en nästan besinningslös hets. Förarna sprang fort, fort. De försökte vara framför hundarna, vilket inte vill säga litet om deras tempo, med tanke på hur snabba hundarna var. Deras sidbyten och positioner var sällan eleganta, eller ens precisa och tydliga, men hundarna fattade ändå och framför allt gick det jättesnabbt! Förarna hojtade och viftade med armarna, de sprang livligt och kunde uppfattas som näst intill hysteriska, men det fungerade. Hundarnas väg, och det är ju i princip endast det som spelar roll i agility, var snävast tänkbara och hundarna tilläts hålla högsta möjliga tempo. Och det var det som avgjorde. Att de vann tid på kontaktfälten, var självklart också oerhört betydelsefullt.

Min tanke går också till valet av hundar. Självklart ställer det höga krav på hundens stresstålighet att springa agility på detta sätt. Men framför allt handlar det om förarens attityd. Dessa män och kvinnor hade bara ett mål framför sig och det var att vinna. De satsade allt på ett kort, och den kompromisslösa "vinna-eller-försvinna"-attityden förde dem långt detta år.

Respekt för den fyrbenta "elitidrottaren" 
Svensk och norsk agility har idag kommit långt i kunskap om detaljer, såväl i utförandet av hinder, vägen mellan dem som uppbyggnad av själva hunden. Idag är de flesta medvetna om (eller borde åtminstone ha hört talas om) att det är fyrbenta "elitidrottare" vi tränar, och de förtjänar all vår respekt och uppmärksamhet på det området för att dels hålla sig friska och i form och dels kunna prestera det vi önskar oss. Hur grymt är det inte att se en hund som slitits upp från vilan, i koppel leds bort mot startområdet för att helt ouppvärmd förväntas göra ett bra agilitylopp. Eller hunden som efter målgång kopplas och direkt förs till sin viloplats i tält, bur eller bil. Utan en omtänksam attityd om sin fyrbenta tävlingskompis, har man snart inte mycket kvar. Utan en ordentlig uppvärmning innan loppet riskerar man skador av alla de slag. Vanligast är förstås sträckningar, men det kan också bli muskelbristningar, eller skador på ledband vid snedvridningar eller fall. Skador som kommer att ta veckor eller månader att läka och i värsta fall kan bli livsbestående.

Musklernas behov 
Även om hunden har turen att klara sig från skador blir tävlingsresultatet lidande. En ouppvärmd hund kan inte vara lika snabb, då musklerna inte är smidiga och uttänjda nog för att kunna göra sitt bästa. Den riskerar att kliva fel, vara mindre precis och dessutom att riva hopphinder. En hund som inte får sina muskler tänjda regelbundet, riskerar att få ihopdragna muskler som inte alls lämpar sig för ansträngning. Långa, smidiga muskler som en stretchad hund har, river sällan hinder. Det är lätt att se på de olika hopptekniker dessa två typer av hundar tvingas till, hopdragen och klumpig eller lätt och smidig, rivning eller ej.

Att fuska med nedvarvningen av muskler leder också till att hunden mår sämre och resultaten försämras. Slaggprodukter som finns i blodet efter muskelansträngning bör "sköljas ut" genom att man går lugnt en stund med hunden innan den stretchas och får slå sig till ro. Missar man det kan det leda till omedelbar stelhet när hunden ska röra sig igen, vilket påverkar nästa lopp. På sikt drar musklerna ihop sig, blir korta och mindre töjbara. Vilket är ett stort handikapp för en agilityhund.

Jag hörde om en elittävlande som fått veta att hennes mycket framgångsrika hund hade bindväv på revbenen, som följd av muskelbristningar. Trots att den här hundägaren var medveten om betydelsen av vad hon gjorde, så hade hon ibland fuskat med uppvärmning och nedvarvning, bland annat för att tiden skulle räcka till för även nästa hund hon körde.

Omtänksamhet genom förebyggande 
En detalj som kan avgöra framgången, är hur tvärt hunden kan svänga. Självklart vill vi ha hundar som är snabba rakt fram. Men ju snabbare de är att accelerera, ju svårare är det att orka häva en sväng, utan att låta den bli för vid. Självklart handlar det till väldigt stor del även här om hundens muskler. Inte bara storleken, utan också utvecklade på rätt ställe för att kunna användas just i kurvtagningen. Med en omtänksam attityd, likaväl som med en attityd med vinst i sikte, bör man lägga ner mycket tid på att bygga upp hunden till att rent fysiskt klara av dessa mycket tuffa tag. De tvära kurvtagningarna är kanske det som sliter mest på hundarna.

Alla som har en hund som anstränger sig fysiskt, antingen man tävlar och tränar mycket, eller bara har en hund som satsar hårt på vanliga promenader och i lek med andra hundar, behöver få sin hund undersökt av en expert då och då. Kan man hitta problemen i tid, behöver de inte bli lika allvarliga. Jag hörde nyligen om en väldigt snabb agilitysheltie som bara hållit på med agility i tre säsonger, hans rygg var nedsliten i skelettet! Han fick pensioneras förstås. Så farligt kanske inte agility är, jag har en sheltie som fyller 11 år till sommaren och nyligen blev totalt genomröntgad och fick bedömningen att det var häpnadsväckande med all den agility hon gjort i hela sitt liv, att hennes skelett såg ut som en unghunds! Man kan alltså konstatera att olika individer är olika lämpade. Somliga kroppar håller inte för det som sinnet vill.

Jaktlek belastar 
Den massör och chiropraktor jag går till med mina hundar, för att både förebygga och hjälpa problem, nämnde nyligen för mig att hon har en teori. Hon märker att hos tävlingshundarna har det börjat bli mer slitageskador, även på skelett. Det här handlar inte bara om agilityhundar, utan i lika hög grad lydnads- och brukshundar. Hennes teori är att många tränar jaktbelöning för ett snabbare utförande av saker och ting. När hunden ska hämta in den kastade leksaken, tvärnitar den kraftig med hela kroppen hopkrupen framför leksaken, lyfter upp den och kastar sig runt i högsta fart för att rusa tillbaka med den till sin förare. Rörelser som är mycket belastande.

Jaktleken höjer ju stressen i kroppen och en hund som väntar på en sådan belöning utför gärna momentet innan i högre fart och ju mer motiverad den är, ju högre blir viljan att göra det rätt. Inte undra på att det är en populär träningsmetod. Det är också ett vanligt sätt att göra när man vill belöna en agilityhund för snabbare kurvtagning. Man ropar på hunden när den är på väg ifrån och när den vänder runt, väntar något roligt. Kanske ett favorithinder, eller just en kastad leksak. Slitaget på hunden blir dels då den snabbt gör den önskvärda svängen och dels när den tvärnitar för att "fånga bytet".

För att förebygga skador ska man alltså göra vad man kan för att ge hunden de rätta musklerna för att orka med både svängar och inbromsningar, man ska definitivt se till att hunden är uppvärmd innan man ger sig på träningen och man ska bara använda uppstressande belöningar om hunden verkligen behöver det. Själv har jag aldrig gjort det med mina sheltisar som är tillräckligt snabba och arbetsvilliga ändå. När jag vill belöna dem brukar jag använda godis, vilket de alla ansett vara höjden av belöning och dessutom är en ätbar förstärkning stressmässigt nerlugnande.

Oförstående attityd 
Den värsta attityden i min personliga smak är att höra folk klaga över hundens misslyckande, när det är de själva som gjort fel. Att skylla ifrån sig vittnar inte bara om okunskap och dålig självinsikt, utan också om en oförstående eller till och med nedlåtande attityd gentemot hunden, som i de allra flesta fall faktiskt gör så gott den kan - utefter de direktiv du ger och på den grund av inlärning du gett!

Dagens mest vanliga missförstånd är då föraren med sin röst säger en sak och med sin kropp visar något helt annat. Och eftersom hundarna läser kroppsspråk i första hand, kommer de troligen lita på vad du säger med kroppen. Det är endast med år av envis träning för att lära bort hundens naturliga instinkt, som man kan få en hund som bortser från förarens kroppsriktning och endast går på röst och pekningar. Detta vet jag eftersom vår kunskap inom området är relativt nyvunnen. Förr tog det år att få en hund så styrbar som jag idag kan få en färsk nybörjarhund att bli på bara några veckor. Att i hög hastighet dirigeras på avstånd i svåra kombinationer är en fascinerande tillgång.

Att man styr med bröstet är alltså en ganska ny insikt, och att armarna inte spelar så stor roll som vi kanske tänkt, är ganska uppenbart om man tittar på många av de fel som begås på banan. Hundar som tar fel väg, som springer förbi hinder, som tar fel hinder. Titta på ett lopp på ett videoband, där har du chans att backa tillbaka bandet då hunden tar "fel väg" och titta på vad som egentligen sker. Föraren kanske viftar med en arm mot tunneln och säger "tunnel", men hela kroppen är vänd mot A-hindret och det är det som hunden tar. Den man ska bli arg på i det läget, är möjligen sig själv. Hunden gjorde helt rätt (enligt hundens synsätt) och ska i konsekvensens namn gärna till och med belönas för att den valde den riktning som din kropp pekade mot. Sen bör du gå hem och träna upp din förmåga att styra dit du menar! Lär du dig använda din kropp i dirigeringen har du en ovärderlig extra hjälp!

Att välja dirigeringsmetod är en smaksak och en attitydfråga, vill man utnyttja hundens naturliga förutsättningar eller väljer man att göra det som är enklast för sig själv? Mitt personliga val är resonemanget ovan, att inte lära hunden av med dess naturliga förmåga att avläsa min kroppsriktning, utan att utnyttja det istället.

Tillbaka