EUROPAMÄSTERSKAP I AGILITY 

För första gången någonsin skulle ett svenskt landslag i agility få åka utomlands. Och nu kändes Oslo och landskampen plötsligt som en väldigt lokal angelägenhet. Det var inte utan besvär som vi kom iväg. Det blev många turer med vaccinationer, provtagningar och intyg. Tre av de fjorton uttagna hundarna fick negativt utslag på rabiesprovet. Men med lite omändringar på deltagarlistan kom vi till slut iväg med tio svenska deltagande hundar.

Resa och framkomst 
Det blev en buss som hämtade upp alla utefter E4. På torsdagsmorgonen den 22 september klev de sista ombord i Helsingborg och sen bar det iväg över till Danmark. Via Tyskland körde vi sedan hela dagen så att vi till sist kom fram sent på torsdagskvällen till Arnhem i Holland. Fredagen ägnades åt återhämning av krafter efter resan, promenader med hundarna i en vacker, närbelägen park, träning på en agilitybana i närheten och till lite turistande. Sent på fredagskvällen kom vår lagledare, Peter Hartmann, tillbaka från lottningsceremonin och meddelade oss hur uppläggning och startordning var.

Olika länder 
Nitton länder deltog. Samtliga hade lag med stora hundar, men bara tio länder kom med minilag. I Norden är de jämställda. Det är ju helt naturligt för oss att satsa lika mycket på bägge storleksgrupperna.

Förutom Sverige var övriga deltagande länder: Norge, Finland, Danmark, Holland, Belgien, Tyskland, Frankrike, Österrike, Schweiz, Luxemburg, Monaco, Portugal, Spanien, Italien, Ungern, Tjeckien, Slovenien och Kroatien.

Det var väldigt inspirerande att se att så många länder ägnar sig åt agility. Nog visste vi att det är en tilltalande och lättillgänglig sport. Men att det fanns landslag i t ex Kroatien, vem kunde tro det?!

Rasbredd 
Det var också skoj att se att det var bredd på raserna. Bland de större hundarna dominerade de belgiska vallhundarna (26), bordercollies (20) och schäfer (19). Men det fanns också många smidiga, skickliga brukshundar av annan sort. Bland de mindre hundarna dominerade sheltiesarna (19) och därefter kom dvärgschnauzer (8).

Stämning 
Efter en pampig invigningsceremoni byggdes första banan upp. Det såg inspirerande och imponerande ut. Hindren var snygga och underlaget var en matta med gräsliknande kvalitet som var halkfri. Där fanns också dekorationer som påminde oss om värdnationen Holland. En stor väderkvarn, ett hopphinder som var två pappfigurer som bar en massa ostar mellan sig, cyklister, holländska damer i traditionell dräkt och naturligtvis tulpaner.

Lätta banor 
Bankonfigurationerna var genomgående lätta och luftiga. Det var stora avstånd mellan hindren och det inbjöd till höga hastigheter. Fart och fläkt blev det också när tävlingen körde igång. De flesta ekipagen var väldigt duktiga. De höll hög fart och använde sig av flexibel handling. Många av dem var riktigt avancerade och vi blev vederbörligen imponerade.

Finska hundar 
Framför allt deltagarna från Finland var häftiga. De höll en extremt hög fart och var många gånger felfria. Framför allt hejade publiken på en finsk pumi som var alldeles otrolig. Han rusade på i ett hiskeligt tempo, skällde hela tiden, och var nätt och jämnt inom kontroll för sin husse. På banan med balanshindren fick han fel på ett kontaktfält. Men när det blev hoppklass fick han ingenting som bromsade upp honom och kunde ge utlopp för hela sin energi, inget kunde stoppa honom och han var överlägset bäst.

Rakt eller lurigt 
De svenska hundarna skötte sig jättebra. Visserligen blev det inget "Gräva guld i Holland", men nu har vi lärt oss en massa saker till nästa gång. Att veta hur sådana här tävlingar går till är nyttigt. Att veta hur konkurrenterna är och hur banorna går är ännu viktigare. Nu vet vi vad vi bör öva på för att ha liknande förutsättningar som de andra. Man fick en känsla av att de svenska hundarna ibland var lite för anpassningsbara. De var hela tiden beredda på att svänga och ta något annat hinder. När det står ett hinder rakt fram är det inte alltid det tillåtna, det vet en erfaren svensk hund. Men på EM var det inte mycket lurigheter, och de andra hundarna var tydligen vana vid att få forsa rakt fram i de flesta lägen. De höll hög fart och var övertygade på riktningen framåt så länge inte någon förare ropade något annat.

Stora hundar individuellt 
De svenska hundarna hade lite otur också. Snopna fel, som de sällan gör annars, råkade inträffa just här. Kanske var det nerverna hos förarna. Det var onekligen ganska överväldigande alltihop. Bordercollien Corinn med Johan Eriksson, som är Sveriges framgångsrikaste de senaste två åren, fick en vägran då Johan troligen glömde säga "hopp" åt henne framför ett hinder. I övrigt gjorde de strålande lopp och skulle kunnat placera sig högt. Terven Geyser hade lite problem med farten och bordercollien Tim missade en sak i andra heatet. Men trots allt höll de sig allihop inom den främsta tredjedelen av det 98 man starka startfältet. Bäst placerade sig kerry blue terriern Sture med Lena Carlsson som landade på en hedrande 8:e plats efter två felfria lopp.

Små hundar individuellt 
Sheltisarna Corinne och Tess gjorde varsitt fel i ett heat och gick felfritt i det andra, de hamnade på 15:e och 16:e plats, men hade kunnat komma minst 10 placeringar högre om inte felen kommit. SM-vinnaren Ida, bichon fris‚, halkade på balansbommen och tappade ett par sekunder på lördagen. Men var trots allt felfri och efter ett kanonlopp på söndagen revancherade hon sig till en elfte plats. Bäst bland minihundarna blev borderterriern Goliat med Kjell Wahlberg som kom 8:a. Det var 41 hundar som deltog i den klassen.

Stora hundar i lag 
I lagklassen tävlade man på en hoppbana som inte hade några kontaktfältshinder eller bord. Fyra hundar deltog och de tre bästa resultaten räknades. Det svenska laget med stora hundar fick ett fel i första heatet och ett par i andra heatet. De slutade på en nionde placering bland de nitton lagen. Och det var ju inte så tokigt. Men det kändes som att det hade kunnat blivit något bättre om vi bara hade haft lite tur. Fast konkurrensen var stor. Efter första heatet var hela elva av de nitton lagen felfria! Vinnare blev Frankrike före Danmark och Österrike.

Små hundar i lag 
Det svenska minilaget trodde vi hade stora chanser. Det var "bara" tio lag med och de svenska hundarnas kvalitet skulle kunna vara konkurrenskraftig, det förstod vi. Nu bar det sig inte bättre än att två av de fyra hundarna diskade sig i första heatet. Det hör inte till vanligheterna för dem och vi blev förstummade. Vilken otur! Trots allt fick vi starta på söndagen, fast vi låg sist. Vi fick tillgodoräkna oss en av diskningarna som 50 fel och fick chans att revanschera oss. Och det gjorde vi med besked. Alla de fyra hundarna Cirre, Corinne, Tesslan och Goliat, sprang felfritt och Tess kom i mål på dittills snabbaste tid! Nu strömmade gratulanter fram som ville dunka rygg och skaka hand och många undrade nog var de här svenskarna kom ifrån? De hade inte märkts så mycket på lördagen. Men här kom de och gjorde knockout på konkurrenterna! Så lite intryck gjorde svenskarna till sist. Vi blev 6:a och vinnare blev Danmark med Finland och Frankrike efter.

Vinnare 
Individuellt vann bland de stora hundarna en breton från Belgien. Tvåan kom också från Belgien och var en tervueren. En finsk terv belade bronsplatsen. Minihundsklassen vann en fransk löwchen, tvåa blev en belgisk beagle och trea en finsk sheltie.

Avslutning 
Alltihop avslutades med en pampig inmarsch där alla deltagarna fick ställa upp sig på planen. Var och en hade fått en ros och sen fick vi lyssna på avskedstal på olika språk. Alla lagen fick en gåva som skänkts av ett annat land. Den svenska dalahästen vi tagit med lottades till Portugal, som vi för övrigt delat hotell med. Själva fick vi ett vackert fat från Kroatien. Det blev prisutdelningar och nationalsånger som den svenska bordercollien Tim stämde in i, där han stod i ledet. Till sist önskades Italien lycka till med sitt EM-arrangemang i Turin nästa år.

Tillbaka