Sheltien i agility

Min favoritras sedan 1982 är sheltien och sedan 1985 är min favoritsport agility. Det känns märkligt, fantastiskt och oerhört lyxigt att just min favorit sheltien är en ganska dominerande ras inom sporten.

Men kanske är det logiskt att om man gillar sheltie så uppskattar man också agilitysporten, eftersom de är så lika varandra. Så lika som nu varelser av kött och blod och en sportgren kan vara! Sheltien och agility är helt enkelt som gjorda för varandra.

Bra förutsättningar 

  • Ordet agility betyder smidighet och vighet. Sheltierasen är definitivt smidig och vig. 
  • Agility står för kroppsansträngning och en väldig massa intensiv fysisk aktivitet. Sheltisarna är pigga och arbetsvilliga, de flyger och far alldeles spontant. Ute i skogen älskar de att röra sig i terräng. Att hoppa upp och balansera på stockar och stenar ligger i deras natur. 
  • Totalt avgörande i agilityn är tiden, man måste vara tillräckligt snabb. Med sin storlek, sin kroppsbyggnad och sin ivriga mentalitet är de flesta sheltisar som gjorda för höga hastigheter. De är alldeles av sig själva, spontant snabba! Framför allt när de fått den erfarenhet som krävs, vilket gör att de släpper loss den riktigt höga farten när de känner att de är mogna för det. 
  • Kontakt och lydnad mellan förare och hund är också en av grundstenarna. Om hunden inte tittar på föraren och kan ta emot besked om vilken riktning den ska springa i, då fungerar det inte alls. Passera fel hinder innebär vägring. Ta fel hinder innebär diskning. Sheltien har tack vare sin vallbakgrund och sin naturliga villighet att vara till lags, en kontaktfullhet alldeles gratis. 
  • Balans mellan stress och lugn är viktig. Visserligen ska hunden ge järnet där det krävs, men samtidigt kunna ta det lugnt och ligga, sitta eller stå stilla på bordet i fem sekunder, vara lugn vid starten och kanske invänta att föraren intagit rätt position ute på banan och dessutom sansad nog att kliva på kontaktfälten, vänta till gungan slagit i marken och ta alla de tolv pinnarna i slalomen. En sheltie som själsligt och fysiskt mår bra är väldigt lagom av naturen. Den har ofta båda de önskvärda växlarna, lugn och spurt. Men på vissa individer kanske det mer är frågan om behärskning än rent lugn.

Träna utan tävling 
Vi som älskar sheltisar har mycket att hämta på agilitybanorna. Det behöver nödvändigtvis inte vara tävling. Det är ju inte alla hussar och mattar som är tilltalade av ett tävlingsmoment. Och att åka land och rike runt för att tävla, kräver både tid, ansträngning och pengar. Det är tidiga mornar, det är packa, bära och packa upp, det är bensin, övernattningar och anmälningsavgifter.

Även för den som vill hoppa över tävlingstanken är det en utmärkt idé att utnyttja en agilitybana bara för att aktivera sin sheltie. Det har många gånger visat sig hur sheltien vuxit som individ, mognat och fått självförtroende enbart tack vare den träning den fått på agilitybanan. Det kan låta överdrivet, men är fullständigt sant, att en hund som är rädd för allt möjligt kan få hjälpen att komma över den osäkerheten tack vare agilityträning.

Ökar självförtroendet 
Antagligen hänger det ihop så att när hunden utför hindren, så gör den dem på egen hand. Det är hundens egna tassar som tar den genom tunnlar, upp för balanshinder och över hoppen. Det ger den en ovärderlig kick av att "jag kan själv". Något som ökar på känslan av egenkontroll och som den sedan har på lager när den ska hantera någon jobbig situation ute i samhället.

Gungbrädan är kanske värst 
Gungbrädan är kanske det värsta hindret, tycker många. Alla mina sex sheltietikar har ogillat just det hindret allra mest i början. En av de saker som gjort att de kommit över känslan, är nog att allt det övriga på agilitybanan är så roligt att de lär sig att "ta det onda med det goda". Om den accepterar gungan och tar sig över den, kommer den ju onekligen att få fortsätta med en massa andra roliga hinder. Förutom det har jag förstås tränat på många olika brädor för att associera beröm och godis, gärna med shaping/klicker-metoden som belöning. 
(Holly och Anita under tävling.)

Gunget 
Min erfarenhet är att det är smällen, när gungan slår i backen, som är det värsta. "Gungeligung" på mitten kan man träna lättare, även om det också behövs repeteras många gånger med massor av gott godis och jubelartat beröm. Att göra den träningen på en liten valp är mycket fördelaktigt. Den har inga förutfattade meningar om vad som är naturligt eller onaturligt, lätt eller svårt, och den kan lätt övertalas att det är en skojig lek att stå stilla på mitten med en person som håller i den i en sele och en annan som gungar gungan upp och ner.

Ljudet 
Ljudet är starkt, det blir olika svårt beroende på gungans konstruktion. En del slamrar mycket, andra mindre. Hur hårt vippandet är spänt, är ofta en inställningssak och kontrollerar ljudet i viss mån. Underlaget spelar förstås stor roll. Grus och annat hårt underlag ger ju större resonans och gräs dämpar ljudet mer.

Att associera ljudet med att äta godis och få väldigt uppiggande beröm är en del i träningen för den sheltie som tycker det är obehagligt. Man kan faktiskt göra mycket av den träningen vid sidan om gungan. Hunden kan stå vid sidan om och titta på när man slår gungan upp och ner med ena handen och matar hunden med godis med den andra. En annan positiv upplevelse är att se en annan hund, helst någon den egna "beundrar" och tycker om, göra gungbrädan korrekt. Om den osäkra hunden får stå vid sidan om i koppel med sin ägare och få beröm när den andra hunden slår ner brädan, kan det göra starka intryck i rätt riktning.

Kontaktfält 
Många hundar, och matglada sheltisar i synnerhet, uppskattar kontaktfälten på hindren eftersom de ofta får godis där under träning. Självklart måste man behandla gungbrädans kontaktfält likadant, som de andra. Vet hunden vad den förväntas göra på andra sidan, när den nått ner till kontaktfältet där nere, och vad för belöning som väntar då, är motivationen att acceptera gunget och smällen mycket större.

När man kommit så långt att man sätter ihop banor av hindren, kan det vara taktiskt för den sheltie som ogillar gungor att man bara tar med gungan och inte balansbom eller A-hinder under en period. På det viset blir gungan det enda utloppet för behovet och viljan att göra kontaktfält, vilket naturligtvis associeras på ett positivt sätt med hela hindret. Gungan är kul!

Platta tunneln 
Sheltisar och platta tunnlar kan i vissa lägen ha problem med varandra. Så som varande en pälsras betyder det bland annat vissa saker. Till exempel att om materialet i den platta delen är av fel sort, kan pälsen bli elektrisk och sheltien komma ut som ett "tomtebloss".

Blir pälsen fuktig blir det naturligtvis ett större motstånd för en storpälsad hund än en släthårig. Det kan vara en idé att avstå från träning med en oerfaren hund, när det är risk för att tunneln eller hunden är fuktig och kan skapa motstånd. När hunden kommit i tävlingsstadiet kan man vilja träna den att klara av även sådana svårigheter. Bäst är att träna det successivt. Använd en sprayflaska och spruta in vatten/fukt i tunneln lite i taget. Belöna hunden ordentligt när den kommer ut ur andra änden.

Det händer också att vissa hundar, kanske lite känsligare sådana, reagerar på om tunneln luktar smutsigt eller mögligt. Självklart bör man hålla tunneln ren för allas skull. Det handlar bland annat om rätt förvaring när man inte tränar. 

Storlekar 
Sheltisar har en varierande storlek, det är väl den enda ras som är representerad i alla agilityns storleksgrupper. Sedan 2002 delas nämligen agilityhundar in i tre olika storleksgrupper. Upp till 35 cm, 35-43 cm och över 43 cm. De kallas enligt internationell standard "small", "medium" och "large". Vissa hamnar i small-gruppen, de flesta hamnar i medium-gruppen och några enstaka sheltisar är så stora att de får tävla med large-hundarna.

Min allra första sheltie, Nicolina, var uppåt 43 cm och på den tiden innebar det att vi fick tävla mot de stora hundarna. Fördelarna är ju att sheltisarna har en snäv vändradie och deras korta hopplängd jämfört med större hundar, ger dem snäva svängar när andra landar långt bort. Men det är klart att det också är en liten nackdel med hopphöjden. Det kan eventuellt hämma farten att bli tvungen att hoppa nästan 1,5 gånger sin egen mankhöjd. Trots det finns det flera som tävlar mycket framgångsrikt. Och Wild-east High Profile Protection, Jolly, är en av de som susar fram på banorna och visar att det kan gå mycket bra!

De sheltisar som å andra sidan är mindre än vad rasstandarden föreskriver har också klarat sig bra i minigruppen. Maria Ekströms Tessie och Siri, Anita Axelssons Holly och Tootsi är fyra av de allra mest kända "miniatyrsheltisarna". De är enbart ca 31-32 cm höga, och har trots att de flesta konkurrenterna har fördelen av längre ben, visat att storleken inte har någon betydelse! Alla fyra tillhör, eller har tillhört, den yppersta eliten i Sverige. Alla har deltagit i flera vändor i landslaget, alla är flerfaldiga champions och Siri och Tootsi har dessutom stått som vinnare av den otroligt ärofyllda titeln Årets Agilityhund, Siri dessutom femfaldigt.

Internationellt
På Världsmästerskapen, där man år 2001 var uppe i ca 30 länder från olika delar av världen, är sheltien dominerande i minigruppen. Mellan 30-40 % av mini/small/medium-deltagarna brukar varje år vara sheltisar. Och att de står som vinnare hör till vanligheten. Njut här nedan av lite statistik som gör att vi sheltiefantaster kan sträcka på oss lite extra.

Världsmästare (sedan VM-starten 1996): 
1996 VM Such a Symphony of... (blue merle tik) - Hilde Schriek, Holland 
1998 VM "Niki" FinCh FinAgCh Take One Achillea (trefärgad hane) - Sirpa Pulli, Finland 
2000 VM Spanish Style Blue Baby (blue merle tik) - Peregrina Saavedra Garcia, Spanien
2002 VM - Small: MACh Hidyho Run for the Money - Erin Schaefer, USA
2004 VM - Small: Saxa Vord My Beautiful Djoura - Natasja Kelders, Holland
2005 VM - Small: Barbary's Sky Paynery - Angelina Katutis, Ryssland

Nordiska Mästare (svenska sheltievinnare sedan starten 1994):
2002 Medium: "Harald"  NordAgCh Chiroskas Miles (sk sobel hane) - Åsa Söderman
2003 Medium: "Zindi" Ch (skuggad sobel tik) - Isabelle Emanuelsson
2004 Small: "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström 

Svenska Mästare (sedan starten 1987): 
1996 "Tess" SNAgCh LP Starbelle Satin Slippers (sobel tik) - Marie Hansson 
2000 "Dennis" SAgCh Sheltieblue Down the Road (skuggad sobel hane) - Marie Jonsson
2002 - small: "Tuffe" Eastflash Diamond Gold  (skuggad sobel hane) - Mikaela Lingwall
2002 - medium: "Harald" NordAgCh Chiroskas Miles (skuggad sobel hane) - Åsa Söderman
2003 - medium: "Whoopi" SAgCh Maribell's Yambalaya (trefärgad tik) - Marie Hansson
2003 - small: "Stumpen" SAgCh SAg(hopp)Ch Fagetts Malin (sobel tik) - Hanna Wennersten
2004 - small: "Stumpen" SAgCh SAg(hopp)Ch Fagetts Malin (sobel tik) - Hanna Wennersten
2005 - small: "Kelly" (blå tik) - Rose-Marie Schmidt
2005 - medium: "Kevin" (trefärgad hane) - Emma Sandén

Årets Agilityhundsvinnare (sedan starten 1987): 
1987 "Chess" Maribell's Forever Young (trefärgad hane) - Bitte Cervin 
1988 "Douglas" Smedjenäs Douglas (sobel hane) - Bo Larsson 
1995 "Tess" SNAgCh LP Starbelle Satin Slippers (sobel tik) - Marie Hansson 
 1996 "Tess" SNAgCh LP Starbelle Satin Slippers (sobel tik) - Marie Hansson 
 1997 "Tess" SNAgCh LP Starbelle Satin Slippers (sobel tik) - Marie Hansson 
1999 "Tootsi" SAgCh Nipornas Tootsi Testarossa (sobel tik) - Anita Axelsson 
2000 "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
2001 "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
2002 "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström (small)
2003 "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström (small)
2003 "Silver" Ch Brainpool's Silver (blue merle hane) - Malin Elfström (medium)
2004 "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström (small)
2005 "Ella" Patrik Rosendal (small)


Svenska agilitylandslaget i Italien på EM-95
Tess är markerad med rött.

Sheltisar i svenska landslaget sedan vi "öppnade gränserna" 1994: 
OBS: 5 svenska minihundar deltar vid varje tillfälle och som synes har det alltid varit populärt med sheltisar i laget.... 
EM 1994 "Tess" SNAgCh LP Starbelle Satin Slippers (sobel tik) - Marie Hansson 
EM 1994 "Corinne" SAgCh Diamond (sobel tik) - Bodil Engvall Nilsson 
NM 1994 "Tess" SNAgCh LP Starbelle Satin Slippers (sobel tik) - Marie Hansson 
NM 1994 "Corinne" SAgCh Diamond (sobel tik) - Bodil Engvall Nilsson 
EM 1995 "Tess" SNAgCh LP Starbelle Satin Slippers (sobel tik) - Marie Hansson 
NM 1995 "Tess" SNAgCh LP Starbelle Satin Slippers (sobel tik) - Marie Hansson 
VM 1996 "Tess" SNAgCh LP Starbelle Satin Slippers (sobel tik) - Marie Hansson 
VM 1996 "Holly" SFinAgCh SLCh LP Wild-east Holly Winter (sobel tik) - Anita Axelsson 
NM 1996 "Tessie" NordAgCh LP Eastdale Classic Yamie (trefärgad tik) - Maria Ekström 
NM 1996 "Tess" SNAgCh LP Starbelle Satin Slippers (sobel tik) - Marie Hansson 
NM 1996 "Holly" SFinAgCh SLCh LP Wild-east Holly Winter (sobel tik) - Anita Axelsson
VM 1997 "Tess" SNAgCh LP Starbelle Satin Slippers (sobel tik) - Marie Hansson 
VM 1997 "Holly" SFinAgCh SLCh LP Wild-east Holly Winter (sobel tik) - Anita Axelsson
NM 1997 "Tessie" NordAgCh LP Eastdale Classic Yamie (trefärgad tik) - Maria Ekström 
NM 1997 "Tess" SNAgCh LP Starbelle Satin Slippers (sobel tik) - Marie Hansson 
NM 1997 "Holly" SFinAgCh SLCh LP Wild-east Holly Winter (sobel tik) - Anita Axelsson
VM 1998 - Sverige har inga deltagare, pga att tävlingsplatsen är Slovenien, utanför EU 
NM 1998 "Chip" NordAgCh Starbelle Statuette (sobel tik) - Alar Meomuttel 
NM 1998 "Tessie" NordAgCh LP Eastdale Classic Yamie (trefärgad tik) - Maria Ekström 
VM 1999 "Chip" NordAgCh Starbelle Statuette (sobel tik) - Alar Meomuttel 
VM 1999 "Holly" SFinAgCh SLCh LP Wild-east Holly Winter (sobel tik) - Anita Axelsson
VM 1999 "Cosby" SAgCh Surfings Stormrider (trefärgad hane) - Berit Lindh 
VM 1999 "Tessie" NordAgCh LP Eastdale Classic Yamie (trefärgad tik) - Maria Ekström 
VM 1999 "Chip" NordAgCh Starbelle Statuette (sobel tik) - Alar Meomuttel 
VM 1999 "Tootsi" SAgCh Nipornas Tootsi Testarossa (sobel tik) - Anita Axelsson 
VM 1999 "Cosby" SAgCh Surfings Stormrider (trefärgad hane) - Berit Lindh 
VM 2000 "Tootsi" SAgCh Nipornas Tootsi Testarossa (sobel tik) - Anita Axelsson 
VM 2000 "Siri" NordCAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström 
NM 2000 "Tootsi" SAgCh Nipornas Tootsi Testarossa (sobel tik) - Anita Axelsson 
NM 2000 "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
VM 2001 "Dennis" SAgCh Sheltieblue Down the Road (skuggad sobel hane) - Marie Jonsson
VM 2001 "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
NM 2001 "Dennis" SAgCh Sheltieblue Down the Road (skuggad sobel hane) - Marie Jonsson
NM 2001 "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
VM 2002 - Small: "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
VM 2002 - Medium: "Iza" Nord&INTAgCh Endearing Black Princess (trf tik) - M. Ekström
VM 2002 - Medium: "Harald"  NordAgCh Chiroskas Miles (sk sobel hane) - Åsa Söderman
NM 2002 - Small: "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
NM 2002 - Medium: "Dennis" SAgCh Sheltieblue Down the Road (sobel hane) - M. Jonsson
NM 2002 - Medium: "Harald" NordAgCh Chiroskas Miles (sk sobel hane) - Åsa Söderman
NM 2002 - Medium: "Iza" Nord&INTAgCh Endearing Black Princess (trf tik) - M. Ekström
VM 2003 - Small: "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
VM 2003 - Small: "Ella" SAgCh Colgolds Pocahontas (sobel tik) - Lisa Lindberg
VM 2003 - Medium: "Silver" Ch Brainpool's Silver (blue merle hane) - Malin Elfström
VM 2003 - Medium: "Tip" Ch (sobel hane) - Eva Rosberg
VM 2003 - Medium: "Smile" Ch Smedjenäs Smile (trefärgad hane) - Zizi Ohlsson
NM 2003 - Small: "Ella" SAgCh Colgolds Pocahontas (sobel tik) - Lisa Lindberg
NM 2003 - Small: "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
NM 2003 - Medium: "Silver" Ch Brainpool's Silver (blue merle hane) - Malin Elfström
NM 2003 - Medium: "Tip" Ch (sobel hane) - Eva Rosberg
NM 2003 - Medium: "Zindi" Ch (skuggad sobeltik) - Isabelle Emanuelsson
NM 2003 - Medium: "Harald" NordAgCh Chiroskas Miles (sk sobel hane) - Åsa Söderman
VM 2004 - Small: "Ella" SAgCh Colgolds Pocahontas (sobel tik) - Lisa Lindberg
VM 2004 - Small: "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
VM 2004 - Small: "Tootsi" SAgCh SAg(hopp)Ch Nipornas Tootsi Testarossa - Anita Axelsson
VM 2004 - Small: "Stumpen" SAgCh SAg(hopp)Ch Fagetts Malin - Hanna Wennersten Nilsson
VM 2004 - Medium: "Zindi" Ch (skuggad sobeltik) - Isabelle Emanuelsson
 VM 2004 - Medium: "Smile" Ch Smedjenäs Smile (trefärgad hane) - Zizi Ohlsson
VM 2004 - Medium: "Iza" Nord&INTAgCh Endearing Black Princess (trf tik) - M. Ekström
NM 2004 - Small: "Ella" SAgCh Colgolds Pocahontas (sobel tik) - Lisa Lindberg
NM 2004 - Small: "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
NM 2004 - Small: "Tootsi" SAgCh SAg(hopp)Ch Nipornas Tootsi Testarossa - Anita Axelsson
NM 2004 - Small: "Stumpen" SAgCh SAg(hopp)Ch Fagetts Malin - Hanna Wennersten Nilsson
VM 2004 - Medium: "Zindi" Ch (skuggad sobeltik) - Isabelle Emanuelsson
VM 2004 - Medium: "Iza" Nord&INTAgCh Endearing Black Princess (trf tik) - M. Ekström
VM 2005 - Small: "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
VM 2005 - Small: "Kelly" (blå tik) - Rose-Marie Schmidt
VM 2005 - Small: "Isa" (trefärgad tik) - Victoria  Silfverberg
VM 2005 - Medium: "Tip" (sobel hane) - Eva Leandersson
NM 2005 - Small: "Siri" Nord&INTAgCh Brainpool's Siri (trefärgad tik) - Maria Ekström
NM 2005 - Small: "Kelly" (blå tik) - Rose-Marie Schmidt
NM 2005 - Small: "Isa" (trefärgad tik) - Victoria  Silfverberg
NM 2005 - Medium: "Tip" (sobel hane) - Eva Leandersson
NM 2005 - Medium: "Whoopi" multich Maribell's Yambalaya (trf tik) - Marie Hansson

 

Många agilitychampions 
Innan vi gick in i ett nytt århundrade gjordes en sammanräkning över samtliga agilitychampions i Sverige. Det var 129 hundar, små och stora sammanräknat, sedan man började samla certifikat 1993 fram till 31 december 1999. Sheltien är den ras som är allra mest representerad! Hela 27 stycken fanns med, alltså 21%. Med andra ord kan man säga att på 90-talet var var femte agilitychampion är en sheltie! Fantastiskt!

"Mina" agilitychampions 
Min Nicolina hann aldrig med att tävla om certen innan hon slutade med agility, då hon var generationen före SKK introducerade agilitychampionat. Tess var en av de allra första som tog championatet. Muffin hann med två av de fyra meriterna innan hon dog. De två systrarna Holly och Clara som Wild-east producerat har bägge championat och Indy skulle också haft det om situationen varit annorlunda. Han vann meriterna, men fick inga certifikat registrerade eftersom han var kryptochid. Whoopi blev agilitychampion 2003 och då man 2002 även introducerat något som kallas hoppchampionat (hoppklass är utan bord och balanshinder) klarade hon även den titeln 2003. Whoopis dotter Zoe tog hoppchampionatet bara 9 månader från tävlingsdebuten och agilitychampionat 5 månader senare.


Samtliga bilder som illustrerar texten på den här sidan
är på mina egna hundar Tess och Muffin, 
samt hundar uppfödda av kennel Wild-east.

Tillbaka

 
 
x

Heta tips & kalla fakta

Här kan du läsa texter med heta tips och kalla fakta som ligger utanför mina böcker och Agilitybladet. En del av tankarna är inte publicerade någon annanstans. Missa inte heller stycket här ovan "Sheltien i agility", där finns också många godbitar för den agilityintresserade sheltieentusiasten.

Du kan välja bland nedanstående rubriker. Det är framför allt artiklar som jag har haft publicerade i facktidningen för hundfolk, Canis. Det är en norsk/svensk produktion med artiklar skrivna av de främsta specialisterna i de två länderna om intressanta områden för aktivt hundfolk.

Under mitten av 90-talet fanns en rikssvensk entusiastisk tidskrift som hette Zoo-tidningen. Den är numer nedlagd, men då fanns där allt möjligt att läsa för alla sorters sällskapsdjursägare, bland annat många gånger artiklar av mig. Det är med viss nostalgi som jag själv tittar på reportaget om Sveriges första landslag som åkte ner i Europa för att tävla och om en av de stora agilitytävlingarna som hållits på Älvsjömässans stora decemberutställning.

Tillbaka

 
 
x

Vad är agility?

AGILITY är en hundsport som föddes 1978 i England och kom till Sverige genom mig, Marie Hansson och Sveriges Hundungdom 1985.

Ordet "agility" betyder smidighet och vighet på engelska.

Sporten går ut på att hunden ska ta en hinderbana på tid. Det finns en mängd olika hinder, visserligen samma varje gång, men alltid i en ny ordningsföljd. Föraren är med för att styra hund rätt väg. Men det är hundens tid som räknas, vilket gör att föraren ofta tar kortare väg och dirigerar hunden för effektivaste framfart.

Hindren består av olika typer av hopphinder, balanshinder, tunnlar, slalom och bord.

Friheten i agility
Det som utmärker agility är att det innebär en hel del frihet i utövandet. Hunden får göra hindren precis hur den vill, så länge den följer vissa grundregler. T ex får hopphinder inte rivas och hunden måste med minst en tass vidröra kontaktfälten i respektive ände av balanshindren. Men bortsett från det får hunden använda vilken stil den vill när den hoppar över ett hinder eller tar sig över en balans. Den kan gå, springa, galoppera i blixtens fart, den kan skutta, den kan kasta sig, den kan slingra sig, stilarna är skiljda, vilket bidrar till publikens förtjusning.

Förarregler
Även förarna har få restriktioner för sitt uppträdande. Här finns inga dubbelkommandon eller regler för att hjälpa hunden för mycket. Så länge det handlar om kroppsspråk och röst, så får man göra allt utom att skrämma hunden. Begränsningarna ligger däremot på att man inte får ta i hunden eller i hindren, inte heller får man "ta hindren på hundens vis", alltså inte hoppa före hunden över hopphindren eller kliva mellan slalompinnarna och liknande. 

Man får inte ha något i handen, alltså inget godis eller någon leksak att locka med. Men det behövs knappast. Hundarna älskar agility och springer gladeligen över banan enbart för nöjes skull! Däremot kan man behöva lägga ner en del träning för att få hunden att förstå vitsen med att kliva just på kontaktfälten innan man sticker vidare till nästa hinder. Men det handlar som alltid om motivation, om hunden finner det värt att göra det, så gör den det.

Fysisk sport
De flesta hundar kan göra agility. Undantagen är de som är för unga och inte färdigväxta, inte är friska nog, de som är överviktiga, eller de som över huvud taget inte uppskattar att röra på sig! Detta är en fysisk sport och den kräver att hunden är uppvärmd för att inte riskera muskelsträckningar och annat som kan uppträda när en individ tar i ordentligt. 

Vad tävling erbjuder
Naturligtvis kan man nöja sig med att träna agility och behöver aldrig beträda en tävlingsbana om inte intresset finns! Alla är ju inte lagda åt konkurrenshållet. Men skulle man bli frestad ska man veta att det är en mycket omväxlande sport fullt med utmaningar, då hinderordningen alltid står på ett nytt sätt. Dessutom kan man mycket väl bara "tävla mot sig själv", alltså jämföra sina resultat från gång till gång. De som ägnar sin fritid åt träning och tävling av agility är dessutom generellt mycket trevliga människor! Många är de som blir fast för sporten mycket för det trevliga tävlingsklimatet! Här hejas det på varandra, tipsas och hjälps fram. På alla nivåer, från nybörjare till landslagsekipage.

Svårare än man tror
Det är så svårt att "få till" det perfekta tävlingsloppet att man gärna bjuder på de knep som finns. Även om det varken blir felpoäng för hinder- eller tidsfel, kanske loppet inte känns helt lyckat. Det krävs massor av talang och en hel del tur hos både förare och hund för att det där sällsynta ska inträffa att loppet blev utan minsta misstag. Alla är imponerade när något sådant inträffar och det är kanske därför man unnar varandra framgången. För att den är så svåruppnåelig.

Publiksport
Agility är alltså fyllt med entusiasm, fart och action. Variationsrikt på både rasfronten och i utförandet. En klar publiksport också för att varje lopp tar bara i snitt en knapp minut. Koncentrationen behöver inte vara lång. Dessutom är det lätt även för en oinformerad publik att förstå vilken hund som är duktig och vilken som behöver träna mer. Att riva hinder, vända i en tunnel och springa ut igen, att hoppa av bordet och bli tvungen att återvända för att ligga kvar lite till, allt sådant är lättbegripligt.

Tid för inlärning
Något som kan förvåna är att det tar extremt kort tid att lära hunden hindren. Det är inte ovanligt att man på en enda helgkurs har lärt hunden grunderna tillräckligt väl för att den ska kunna ta sig igenom en bana hjälpligt. Däremot finns det hinder som tar längre tid att lära in så att hunden har tillräcklig säkerhet, t ex slalom och gungbrädan. 

Lika förvånande som att grundinlärningen kan gå så fort, är kanske att fortsättningen tar så lång tid! Man kan relativt snabbt komma ut i tävlingsvärlden och klara av att ta sig i mål. Men det tar år av samarbete och träning innan ett tävlingsekipage når de riktiga höjderna! Det är en finslipning av stora mått som är nödvändig och som kanske inte uppfattas av den utomstående! Eftersom utslagningen mellan ekipagen kan ske med hundradelar, så spelar alltså minsta steg och snurr på banan stor roll! Med andra ord innebär det en fascinerande vetenskap att gå vidare i sin agilityträning, om man vill!

Tre storleksgrupper
Agilityhundar delas upp i tre grupper. Upp till och med 34,99 cm = small. 35-42,99 cm = medium. 43 cm och större = large. Vissa hinder skiljer i höjden, medan många är precis lika stora för alla hundar. Även kontaktfälten är likadana för båda mankhöjdsgrupper. Detta är storleks- och klassindelningar samt regler som gäller fram till 1 januari 2007.

Hindren

  • Hopphinder: Alltid 120 cm breda mellan infångarna, men kan se ut på många varierande vis! 25-35 cm höga (small), 35-45 cm höga (medium), 55-65 cm höga (large).

  • Däck: Motorcykeldäck i en ställning, 30 (small och medium) resp. 60 cm högt till nedersta innerkanten av däcket. 

  • Långhopp: Låga brädor placerade efter varandra, 40-50 cm (small), 70-90 cm (medium) respektive 120-150 cm långt för large.

  • Bord: 90x90 - 120x120 cm i yta, 35 (small/medium) resp 60 cm högt. (Inte tillåtet i hoppklass och i praktiken sällan använt i agilityklass.)

  • Balansbom: ca 11-12 meter lång, 30 cm bred, 120-135 cm hög. 90 cm kontaktfält i bägge ändar.

  • A-hinder: Ser ut som stora bokstaven A. 170 cm till toppen. Kan vara 190 cm till toppen för large-hundar. 106 cm kontaktfält i bägge ändar.

  • Gungbräda: ca 370 cm lång, 30 cm bred. Höjd till centrum = 1/6 av gungans längd. 90 cm kontaktfält i bägge ändar.

  • Rund tunnel: 3-6 meter lång, 60 cm i diameter.

  • Platt tunnel: En stabil och hård ingång som efter 90 cm övergår till ett 250-350 cm långt släp som hunden trycker upp för att ta sig fram ur. 

  • Slalom: 8, 10 eller 12 pinnar med 45-50 cm mellanrum (small/medium) och 55-65 cm mellanrum (large). Hunden måste alltid börja till höger om den första och sedan gå till vänster resp. höger i rätt ordningsföljd.

Klasser
Det finns två typer av klasser. Dels hoppklass och dels agilityklass. I hoppklass ingår olika typer av hopphinder och tunnlar, men aldrig balanshinder och bord. I agilityklass kan alla hinder ingå. Domaren har tillåtelse att ta bort max två typer av hinder ur en bana.

Svårighetsgraderna börjar med klass 1, följt av klass 2 och svårast är klass 3. Kvalificeringen följer klassen, vilket gör att en hund kan vara meriterad att tävla i t ex Agilityklass 2 samtidigt som den är i Hoppklass 1. Man behöver tre meriter i respektive klass för uppflyttning. De kallas allmänt för "uppflyttningspinnar". Från klass 1 till klass 2 behövs tre felfria resultat med placering 1-5. Från klass 2 till klass 3 behövs tre felfria resultat med placering 1-3.

Det är i klass 3 som man kan erövra certifikat och så småningom championat, förutsatt att hunden är godkänd för att ta emot cert enligt SKK:s regler. Det är också i klass 3 som man samlar poäng för att ta sig till agility-SM. Och givetvis är det ur klass 3 som landslaget väljs. Det finns också lagklasser där 3-4 hundar tävlar och de tre bästa resultaten slås samman.

Agility i världen
Agilitysporten utövas i de flesta hundsportländer i världen. Sedan 1991 har FCI (en europeisk internationell kennelklubbsorganisation där Svenska Kennelklubben är ansluten) anordnat EM i agility och sedan 1996 är också fler länder med så att det nu kallas VM.

Sverige har deltagit med landslag sedan 1994 och det var också första året för de Nordiska Mästerskapen att gå av stapeln, vilket nu är en tradition för de fyra nordiska grannländerna i början av december. Man deltar både i nationella lag och individuellt på VM och NM.

Tillbaka

 
 

Min verksamhet

Som du kan läsa dig till i alla texter på den här hemsidan om 1) mina hundar, om 2) min "annorlunda" kennel och om 3) agility, så sysslar jag på heltid med sådant som rör hund.

Jag äger ett bokförlag som heter Jycke-Tryck AB, delägare på ett hörn är mina föräldrar och min syster, företaget drar en hel del av min tid. Eftersom jag skriver en del av böckerna, sköter marknadsföring, utskick av beställningar och bokföringen själv, är man aldrig riktigt ledig. Men det är helt OK, jag gillar det mesta av jobbet.

Jag har jobbet i hemmet, vilket förstås ställer till en del. Man slipper å ena sidan restiderna till arbetet, men det är å andra sidan en disciplinsak att förmå sig till att känna sig ledig, trots att jobbet egentligen aldrig tar slut.

Att få skriva är en passion, jag har vid det här laget skrivit fler artiklar till olika hundtidningar än jag kan räkna, och en del böcker har det ju också blivit. Fyra "riktiga" böcker, ett häfte och så två böcker tillsammans med exmaken Anders Hallgren. Den senaste tiden har jag också givit mig in i romanskrivandes värld. Mycket fascinerande och utvecklande.

Att få undervisa är också en passion. Psykologi är intressant både när det gäller människor och hundar. Att träna hund är ofattbart spännande, varenda gång man står inför uppgiften att försöka förmå en hund att göra det man tänkt sig utan andra redskap än tålamod och kunskap om inlärnings-, emotionspsykologi och etologi är inspirerande ögonblick. Att förstå människor och hur de fungerar och blir påverkade, är nästan lika intressant. Det är en verklig utmaning att försöka presentera sin information på ett sådant sätt att det tas emot rätt.

Några gånger om året håller jag kurs. Det är mest agilitykurser nuförtiden, på olika nivåer. Oftast inom Skandinavien. Det rör sig om olika hundklubbar som inbjuder mig. Jag har tyvärr ingen plats att arrangera kurser själv på, för närvarande i alla fall.

Ett antal vardagskvällar varje termin håller jag föredrag för olika hundklubbar. Det kan vara allt från lokala kennelklubbar och länskennelklubbar till småklubbar och rasklubbar som står som arrangörer. De väljer mellan föredrag som "aktivering", "inlärningspsykologi" och "kantarellsök". 

Aktiveringsföredragen är överlägset mest populära, de tas emot väldigt väl oavsett nivån på deltagarna. Både nybörjare och erfaren brukar vara förtjusta i att se praktiska demonstrationer gjorda av mina hundar. Åhörarna, som engagerat lyssnat på argument mot understimulering och för aktivering, har varit många genom åren. En bonus är att mina älskade sheltisar älskar att visa upp sig och vi stormtrivs allihop under föredragen. De gör fin reklam för sheltierasen genom att visa sig lättlärda, lyhörda, glada och positiva.

Tillbaka

 

Klicka här om du vill lämna Wild-east.