|
Kennel Wild-east har en riktigt exklusiv uppfödning, i ordets sanna bemärkelse. Inte bara håller vi otroligt höga krav på avelsdjuren, vi producerar också synnerligen få valpar! Det senare bland annat beroende av det första!
Till dags datum har kennel Wild-east bara haft tre valpkullar! Sheltietik
1, Nicolina, och 3, Muffin, har inte kunnat uppfylla alla mina krav, trots att de säkert hade blivit underbara
mammor. Inte heller sheltietik 5 och 6, Zoe och Fiona, har varit
lämpliga fullt ut, trots att de bägge har flera fina kvaliteter.
Nr 2,
Tess, fick en kull,
men då vi försökte para henne andra gången blev det inget resultat.
Tess valde själv att satsa på karriären och blev istället "Årets
Agilityhund" för första gången det året. På den linjen fortsatte hon
och med vissa symtom som skulle kunna utvecklas till
livmoderinflammation, valde jag att ta bort livmodern på henne.
Kanske är det också därför som Tess nådde en så hög ålder och var en
så pigg gammal dam,
trots född i juni 1990 tävlade hon ända till hösten 2002 och blev sen
nästan 16 år gammal.
Men
till min glädje blev det möjlighet till fler valpkullar då vi
våren 1999 välkomnade min
4:e sheltietik i form av Maribell's Yambalaya, "Whoopi". Whoopi fyller alla mina krav på en frisk och sund hund i vackert fodral, med ett underbart temperament.
Och hon har fått ge liv till två härliga valpkullar.
Beslut
med hjärtat
Min kennelverksamheten kommer i andra hand jämfört med mitt liv med
mina hundar, så har det alltid varit. I februari 2004
överraskade jag mig själv med att behålla en valp från Whoopis andra
kull, vilket för det första inte var planerat och för det andra inte
speciellt logiskt eftersom den valp jag föll för inte nödvändigtvis
skulle komma att bli en avelstik. Den som jag istället hoppas på för
avel lämnade jag bort till min vän Birgitta
"Ditte" Odén och kennel Lifetime.
 Anledningen
till att behålla lilla Fiona, var till största delen förälskelse. Det är ju erkänt svårt att
säga nej till kärlek och när år 2003 bjöd på otrevliga
överraskningar på flera plan så kändes det som en kompensation när ödet nu
bestämde sig för att bjuda på något väldigt trevligt som
omväxling.
När
jag behöll Zoe från förra kullen blev det min mest underbara
hundupplevelse någonsin. Närmare band går inte att få och
fördelen i träning och tävling är obeskrivliga. Det gjorde
förstås att det var lockande att behålla ännu ett charmknippe som
dessutom visar upp underbara egenskaper som kommer bli fantastiska
att träna.
Zoe visade sig stanna i växten och bli en aning liten för
rasstandarden, drygt 33 cm hög. Hennes personlighet tilltalar mig
enormt, men jag skulle vilja ha henne lite mer lättillgänglig för
främmande. Det
är förstås svårt att veta vad som är arv och miljö, men jag tar inga
chanser i aveln. Det gjorde i
alla fall att jag tog beslutet att ta bort livmodern
på henne för att skydda henne från allt i sjukdomsväg som man
riskerar av hormonerna. Därför var givetvis planen att nästa hund
skulle bli en som jag kunde fortsätta avelsarbetet med, då Whoopi
ska få ägna sig åt agilitykarriären efter att fullgjort sina
mammaplikter med två kullar. Men det var som sagt inte
avelsförutsättningarna som Fiona fick stanna för, och det var väl
tur. För en sned hörntand och en mankhöjd på knappt 33 cm har gjort
att det blev uteslutet med avel. Trots att hennes utstrålning och
humör gör att hon charmar alla i sin väg.
Marie Hansson
Det som också medverkar till att göra den här kenneln lite annorlunda är mattes yrke. Sedan 1979 är det hundar på heltid, på ett eller annat sätt. Det började med en ytterst exklusiv (det blev den enda att fullföljas) två-årig utbildning till hundpsykolog på högskolenivå, ledd av bland annat Anders Hallgren. Det ledde till yrket att utbilda hundar och hundägare på många nivåer och till privilegiet att under 16 år leva tillsammans med Anders och få ta del av hans oceaner av kunskap, åsikter och insikter.
Anders formade mig till en självständig tänkare och förutom ifrågasättandet av traditionella tankesätt och träningsmetoder, lärde han mig ta hänsyn till ideologier i hanterandet av såväl hundar, träningsmetoder, utbildning och diskussioner. Står man inte på samma våglängd när det gäller synen på hur man vill träna hund, då har man mycket svårt att förstå varandra.
1984 startade jag bokförlaget
Jycke-Tryck, som i sin presentation sammanfattar det jag tror på:
En hund ska vara en kompis och en vän. Inte någon att utöva sin makt på. Här finns inte plats för hårdhet, intolerans och kortsiktiga framgångar. Med vetenskap om hundens beteende och vetskap om hundens betydelse och respekt för varje individ, formar vi en mjuk och varm samvaro och träning.
Att skriva är en passion för mig som jag har varit lycklig nog att kunna utveckla till fullo i mitt yrkesliv. Det började 1984 med
"Min bästa vän", som både är en grundbok i hundpsykologi, självklart med den varma ideologin, och en riktig uppslagsbok för alla som vill lära sig aktivera sin hund. 1985 inleddes något som jag då aldrig hade trott skulle bli en så stor del i mitt liv. Då fann jag
agilitysporten i England och presenterade den för Sverige. Sveriges Hundungdom stod för organisationen och jag stod för fackkunskapen.
Jag skrev samtidigt boken "Agility
action", som vänder sig till nybörjaren. Den boken har jag sedan fått skriva om vart femte år, när reglerna ändras, för att den alltid ska vara aktuell. På andra hälften av 80-talet skrev jag också häftet
"Apport" om lösningen på "alla apporteringsproblem" och tillsammans med Anders Hallgren skrev jag "Kantarellsök med
hund" och "Fria
hundar", den senare handlar om att träna hunden att lyda när den är lös. 1993 utkom boken
"Mera agility", som omarbetades och moderniserades 2000. 1999 kom fortsättningsboken "Ännu mera agility" som är nummer tre i svårighetsgraden av de tre agilityböckerna.
1986 startade jag tidningen Agilitybladet som jag sedan dess skött själv med fem nummer om året ända till år 2000, då
den utökades till sex nummer per år. Över 900 agilityentusiaster i Norden servas med artiklar, resultat, tävlingsinbjudningar och poänglistor. Sedan några år har Agilitybladet några hängivna medarbetare som ideellt sköter om resultatskrivandet och poänglistor.
Tack vare Agilitybladet har jag kunnat utveckla och organisera Vandringspriser till många olika agilitykategorier, som till exempel Årets Agilityhund, Årets Nybörjare, Årets
Ungdom och Årets Populäraste Agilityhund.
En annan del av mitt yrke är att undervisa. Det har blivit otroligt många kurser och
föredrag genom åren. Min nisch har blivit att aktivera hunden.
Föredragen med mina hundar som demonstrationsobjekt har fått tusentals hundägare att börja fundera i nya banor, om hur de ska sysselsätta sina hundar.
Vardagslydnad-,
aktiverings- och kantarellsökskurser, samt medverkan i att utbilda instruktörer i dessa ämnen har jag fått sluta med då agilityn tagit över mitt liv så totalt. Under agilityns första år utbildade jag alla agilityinstruktörer och agilitydomare i landet. Genom åren har det förstås också varit många nybörjar- och fortsättningskurser. Numer är det mest tävlingsekipage på alla nivåer och i alla skandinaviska länder som jag tar mig tid till.
Det som också tar tid, men samtidigt är min hobby och kanske också bevis på att metoderna i mina böcker fungerar, det är min tävlingsverksamhet.
Agilitytävlandet upptar en stor del av årets helger och det är en lika social njutning som det är spännande rent inlärningsmässigt att hela tiden försöka förbättra sig. Resultaten har varit mer än godkända. Tillsammans med Tesslan har jag lyckats överträffa de flesta önskedrömmar om framgångar,
läs mera om det här. Men
också Whoopi har lyckats leva upp till mina förväntningar, bland annat genom att bli svensk
mästare 2003, mellan sina två valpkullar. Läs
mera om det här. Whoopis dotter Zoe har redan från börjat visat
sig vara ett "underbarn" i agilitysammanhang och har utvecklats
mycket snabbt och klarat sig strålande bra i den tuffa konkurrensen
i small-gruppen.
Tack vare min nya man, Leo, har jag de senaste åren utvecklats mycket, även agilitymässigt. Leo är livvakt och en ledande utbildare inom den branschen
(företaget heter International
Security Agency) och hans syn på kroppsspråk har revolutionerat mycket av agilityträningen i Sverige och finns presenterat i mina två senaste
agilityböcker.
Apropå att vara annorlunda
Sammanfattningsvis kan man nog anta att mitt synsätt på mina hundar, på
hundar i allmänhet och på uppfödning i synnerhet, skiljer sig en del, från
en del andra uppfödare.
Jag värderar kvaliteten i
min och mina hundars vardagstillvaro så att jag inte vill ha mer än
2-3 hundar samtidigt. I
mitt jobb med att hjälpa hundägare med problem, har jag sett alla gånger
när det går snett (jag tänker både på beteende- och fysiska problem) och hur
dåligt varje enskild hundägare mår när det händer. Därför
ligger det mig extra varmt om hjärtat att försöka förhindra och
förebygga alla sorters problem.
Det innebär att jag vill
göra allt som står i min makt för att ge varje uppfödd valp den allra bästa
möjligheten för ett perfekt liv. Det handlar både om tiden hos mig, om
hjälpen och stödet till valpköparen, och om att alla förutsättningar ska
vara så goda som möjligt för att ge valpen ett friskt och glatt liv.
Självklart är det nog de flesta uppfödares mål, men kanske ger min bakgrund och
det faktum att det bara är enstaka valpar som föds här, en lite större
försäkring om att det efterlevs.
Tillbaka
|
