Tess

SAgCh NACh LP Starbelle Satin Slippers (Tess)
1990-06-15 -- 2006-04-22
e. Starbelle Seldom Sorry (Sorry)
u. Tresta Truly a Lyric (Pepsi)
Ögon ua vid 8 veckor

Tess finns inte mer. Hon är fruktansvärt saknad och kommer aldrig att glömmas av oss som älskade henne, den saken är säker. Hon har dessutom gjort intryck på väldigt många människor genom alla sina uppträdanden och sitt tävlande. Hon har fått meriter som under 90-talet var legendariska. Hennes personlighet var enorm och genomsyrade hela hennes liv. Hennes järnvilja gjorde att hon överlevde mycket som hon inte borde gjort enligt veterinärer. Hon var 7 veckor ifrån sin 16-årsdag när hon fick somna in.

Tess var en fruktansvärt GULLIG hund. Inte bara hade hon ett ansikte som den sötaste lilla prinsessa, (åtminstone enligt sin fanclub) hon hade en utstrålning och ett hjärta som gjort av guld. Så länge som inte den mötande var en hanhund förstås. Som äldre tik visste hon vad man ska göra med dem...

Tess 14 år, men fortfarande med åsikter!

Hussehund
Trots att Tess och jag haft och har en enormt nära relation och fått uppleva så mycket fantastiska saker tillsammans är hon en riktigt hussehund. Sin första husse Anders, hade hon lindat kring sin lilltå och hon har fortsatt med samma charmoffensiv och fått nya hussen Leo helt på fall. Att kräva att bli upplyft och sedan sitta i knä och bli kelad med eller bli omkringburen, det är ett av hennes privilegium anser hon. När hon varit bortlämnad då vi varit utomlands ett par veckor har hon alltid snabbt adopterat mannen i familjen som sin extrapappa, "pappa Sune", "pappa Peter" och "pappa Björn" är två av dem som fått erfara ett speciellt förhållande med Tess.

Hon är en riktig "sheltiesköterska" då hon lägger sig på bröstet på sitt liggande "offer" i sängen och ömsint, tålmodigt och oändligt omsorgsfullt tvättar hela offrets ansikte. Men hon har också en annan sida, för dessförinnan har hon våldsamt ridit på täcket, som man lyft upp när man ska krypa ner. Efter ett tag förstod jag att det var ett beteende som inte bara var annorlunda, och - med en viss humor - festligt, utan också praktiskt. För om hon fick ont i ryggen, vilket de flesta hundar har till och från (se boken om Ryggproblem), så syntes det alltid på "täckesridningen". Samma dag som hon blivit behandlad och mådde bra igen, återupptog hon nämligen ridandet. Med andra ord, en praktisk kontroll på hälsoläget som utförs varje kväll.

Lydnadstävling
Även Tess fick, som mina andra hundar, ta lydnadsinlärningen först och agilityn när hon blivit mer färdigvuxen, efter hon fyllt 1 år. Hon började tävla lydnad 15 månader gammal och avancerade snabbt upp till lydnadsklass 3, där hon blev kvar. Metallapporteringen, var även för henne en stötesten och jag hoppade många gånger över momentet helt och hållet, eftersom det stressade henne att ha misslyckats, vilket gjorde prestationen vid de efterföljande momenten sämre. Men det hände också att det fungerade någorlunda. Speciellt minnesvärt är den gången vi träffat en dansk hundtränare, som gått instruktörskurs för mig, och var specialiserad i telepati med djur! Hon satt i Danmark och koncentrerade sig och även jag försökte "se bilder" på hur Tess lyckades och den gången tog faktiskt Tess in den välsignade metallapporten! Men ett av momenten innan, liggande under gång, hade istället misslyckats, då min koncentration låg lite för långt fram... Och det blev vårt öde, någonstans var det alltid en avgörande sak som gått åt skogen och vi kom aldrig närmare än 252,5 poäng. (Uppflyttningsgräns till elitklassen ligger vid 255 poäng.)

Tesslans glädje att arbeta har alltid varit stor och kanske blev lydnadsmomenten lite för enkla och förutsägbara för henne, eller så spelade agilityns adrenalinkick in i hennes lydnadsarbete. Hon började på slutet av sin lydnadskarriär få neddrag för gnällande och något enstaka glädjeskall och då räckte helt enkelt inte poängen till det efterlängtade förstapriset, vilket hade gett uppflyttning. Hon ville så mycket mer än att behärskat utföra mindre rörelser i förutsägbar ordning. Men hennes enorma glädje i arbetet och ivern i utförandet var förstås charmerande och vi hade mycket kul tillsammans på träning och tävling.

Appellspår
När Tess var 15 månader deltog vi på vårt enda "bruksprov". Vi tävlade en appellklass i spår i Eskilstuna. Spåret gick alldeles utmärkt, trots den höga avslagna halmen på fältet. Som den definitivt minsta hunden bland ett dussin brukshundar klarade hon också budföringen galant, trots att många större hundar hade problem. Hon var så liten att hennes rygglinje var ungefär i jämnhöjd med halmstubben. Vi hade inte tränat framförgående så mycket, men övriga lydnadsmoment var desto mer grundligt repeterade, så det gick helt OK, trots att hon aldrig tävlat lydnad förut. Med 265 poäng vann hon sin grupp, till mångas förvåning och vissas förtrytelse. "Så ska väl inte en brukshund se ut!"

Karaktärsprov
När Tess hade haft sin valpkull och var två månader ifrån sin 3-årsdag genomförde hon och jag ett karaktärsprov. Det var en ännu större triumf. Bland 14 hundar, där alla andra var schäfrar, rottweiler och riesen schnauzer var hon den enda som klarade hela karaktärsdelen. (Bevakningsdelen gjorde vi en annan dag.) Min lilla tjej har kamplust och lagom med jaktlust, att vara nyfiken och modig har hon i blodet och jag har förstärkt det i min träning. Människor är hon mycket förtjust i, de ska vara VÄLDIGT klumpiga för att hon ska dra sig tillbaka.

Stjärnan i showen
Tess har knappast varit mindre intelligent än Nicolina, fast det förstod jag inte riktigt från början. Det var inte förrän Nicolina försvunnit och Tess var 4 år som hon fick chans att överta hennes konster och då chockade mig med att delvis ha lärt sig dem i förväg, genom härmning av Nicolina, och delvis ha otroligt lätt för att lära sig samma saker som Nicolina under många år hade stoltserat med inför publik. Tess har sedan dess imponerat, fascinerat och berört publik under många, många föredrag med med mängder av konster som att trä på ringar i rätt storleksordning, raskt städa upp skräp i papperskorgen och le som Elvis.

Agilitykarriären
Inom agilityn var hon redan från början en riktig talang. Hennes fart blev snart stor och felen de första åren kom från att inte hinna bromsa i kurvorna och springa förbi något hinder. Eller när jag inte hann dirigera, eller var otydlig, så att hon tog fel väg. Glädjen var omisskännlig och hon var ursprungligen tränad att arbeta väldigt självständigt. Det ändrades efter några år för att spara in på ytterligare tiondelar. Jag märkte att när jag stödde henne mer på nära håll, behövde hon aldrig sänka farten. Vid ungefär fyra års ålder hade hon uppnått en erfarenhet som gjorde att hon höll en ganska optimal fart över banan, den var så hög som möjligt utan att behöva sänkas inför avgörande svårigheter. Däremot har hon alltid fått hejda sig på nedfarten på gungan och balansbommen, eftersom hennes inlärning byggt på att sätta sig och det är det hon väntar på. "Ska jag, eller ska jag inte?"

Slalom
Slalomen tränades in enligt snörmetoden, där hon sedan valpåldern fick springa rakt fram i en allé med snören och slalompinnar. Metoden gav henne en självsäkerhet och en egenkontroll som jag haft mycket glädje av på banorna. Hon älskar verkligen slalomen, och snart fick hon till vana att gny av glädje när hon våldsamt kastade sig fram mellan pinnarna. Det är många gånger som både domare och publik beundrande suckat, och efteråt berömt, när hon från en "omöjlig" vinkel hittat rätt hål och kastat sig in och sedan bara ökat farten.

Årets Agilityhund
Precis som med många andra hundar fick Tess sitt hittills mest framgångsrika år under det år hon fyllde fem. Rutin och erfarenhet hade givit utdelning. Hon hade turen att nå ända fram till den översta toppen. 1995 var första året hon blev Årets Agilityhund i Sverige och det fortsatte hon med i de två nästkommande åren, alltså 1996 och 1997.

Känslan att så ofta vinna eller placera sig högt i varje tävling man deltog i, är förstås obeskrivlig. Bortskämd blev man i alla fall. Med en rutinerad hund, som både kände till mig och mitt tävlingsbeteende samt tävlingsrutiner och banor, så blev det förstås också bekvämt. Hon förstod så mycket och gjorde mycket på egen hand. Hon kunde göra fantastiska räddningar. Till exempel när jag var för sen med dirigeringen till ett hinder och hon i sista sekund fick höra var hon skulle, kastade hon sig dit och räddade oftast situationen så att det inte blev några fel.

Tidsjakt
Under karriärens höjdarår var hon så kvick att hon ofta hade snabbast tid eller åtminstone var en av de snabbaste, vilket också gjorde att hon kunde vinna, trots småmissar i vägvalet. Hennes vägval var annars oftast optimalt, hon läste banan själv och valde snabbast möjliga väg. 

Hon blev dock aldrig riktigt  duktig på att svänga åt rätt håll, när man gjorde ett "bakombyte" bakom hennes rygg när hon hoppade. Istället gjorde hon en snabb liten snurr och var ögonblicket efter på rätt spår igen. Inget som gav något fel, men gav en tidsförlust på en tiondels sekund. Delvis berodde den här ovanan bland annat på att hennes hoppteknik är att hoppa kort och snävt. Det sparar tid, vilket hinderlöparen Ludmilla Enqvist visat vara så vinstrikt. Med en sådan hoppteknik, finns det mindre tid att svänga i hoppet. Det är lättare för en längre kropp och långhoppare som Muffin, till exempel.

Ögat
Våren -98 inträffade en mindre katastrof. Vi fick ta bort hennes vänstra öga. Ett par år innan hade hon råkat ut för något, som gjort att hon fått en blödning inne i vänster öga. Blodklumparna såg man bara när pupillen var stor och det var ljus rakt in i ögat. Veterinärerna sa att hon måste ha sprungit in i något så att hon fått en ordentlig smäll vilket orsakat blödningen. Men vad det var får jag aldrig veta. 

Med veterinärernas hjälp kunde vi i alla fall få veta när det ungefär borde ha skett. Det var i maj -96, och faktum är att i efterhand fick man en förklaring, plötsligt under några lopp hade hon haft återfall i sin gamla "gungskräck" (den gillade hon inte när hon var ung), det vill säga, hon försökte undvika ta gungan. "Låtsades inte se" den, eller helt enkelt vägrade. Men tog den till slut, då jag ju förstås insisterade, ovetande om att hon antagligen mådde dåligt eller i alla fall konstigt. 

Trots att blodet i ögat gjorde att hon såg sämre, konstaterade vi att hon uppenbarligen såg tillräckligt ändå och resultatmässigt gick det ju ganska bra bevisligen. Vann SM-96 och fortsatte som sagt med att vara Årets Agilityhund både -96 och -97. Men i april -98 ökade som sagt trycket i ögat, smärtan var säkert enorm, enligt vad människor med samma symtom kan verifiera, medicinering fungerade inte. Ögat fick opereras bort. Samtidigt fick hon en ögonprotes, vilket gör att hon sedan dess lurade i princip alla, inklusive veterinärer, ingen misstänkte att det var annat än två vanliga ögon... 

Come-back
Självklart var hon borta under en stor del av tävlingsåret -98 och när hon återinträdde på tävlingsbanorna var det som "handledare" till sin nya husse, som hon lärde upp i agility. Även efter olyckan med ögat vann hon tävlingar och presterade alldeles strålande insatser, vilket säger en del om hennes psyke. Faktiskt blev hon 10:a på Årets Agilityhundslista -98, vilket mest berodde på de strålande resultat hon gjort de två första månaderna på året.  -99 hade hon vant sig vid sitt enögda handikapp och blev 4:a i Årets Agilityhund. Och år 2000, då hon fyllde 10 år i juni, blev hon 12:e bästa hund på Årets Agilityhundslista.

Årets Segrarklasshund
Segrarklasser (klass3) har passat den lilla damen ypperligt väl, då det ofta har varit trixiga banor och Tess alltid var mycket lyhörd och angelägen om att göra allt rätt. Årets Segrarklasshund är en annan titel hon också innehaft mer än en gång. 1995 och 1997 vann hon, 1996 var hon 2:a, med knapp marginal. Tidningen Brukshunden började dela ut titeln Årets Agilityhund 1997 och där handlade det också om resultat i klass 3. Man valde en enda hund, framgångsrikast bland alla tävlande, oavsett mankhöjd, och Tess blev vinnare det året.

Lagtävlingar
Lagtävlingar har varit en kul grej vid sidan om det individuella tävlandet. Från början var det på agilitybanor, sedan övergick man till att göra lagtävlandet till enbart hoppklass. Tillsammans med Team Biabädden tävlade vi i två år och vann två lagguld på SM bägge gångerna, -94 och -95. 

Tess och jag ville sen bilda lag med hennes döttrar, Clara och Holly, som då var två år och hennes "bästa väninna" Tessie, Maria Ekströms trefärgade sheltietik som är ett år yngre än Tess. Jag döpte laget till Sheltie Power. Första SM-finalen var i Malmö -96, då Muffin nyligen blivit gammal nog att också gå med i laget. Det blev roligt nog en bronsmedalj för de tappra sheltietjejerna, där de tre yngre var SM-debutanter. 

"Mamma Tess" vann det året SM individuellt. Året efter var SM i Eskilstuna, -97, och då tog Sheltie Power guld. Umeå -98 blev det silver för laget och sedan ändrades lagets sammansättning, mest för att vi som utspridda över landet hade svårt att samordna tävlandet. Efter det provade vi olika konstellationer genom att ge "nästa generation" en chans och ha flera olika unga sheltisar i laget. Sheltie Power lades ner våren 2004 och jag och mina hundar vilade från lag det året. Lagom till SM 2005 gick Whoopi med i mediumlaget Precept Power Paws och var med och tog guld där. 2006 gick Zoe med i smallaget Precept Jet Set.

Tess på SM
Apropå SM. Det var egentligen märkligt med Tess och agility-SM. Hon innehar fortfarande rekordet genom att ha individuellt kvalificerat sig till och tävlat på hela 11 SM-finaler! Hon var 2 år första gången och 12 år sista gången.

1995 var hon väldigt nära att vinna, men när det var några enstaka hinder kvar klarade inte mina tävlingsnerver pressen och jag störde henne. Sedan lärde jag mig hur man hanterar tävlingsstress och vi vann 1996.

Ett annat år jag aldrig glömmer var när jag deltog på SM i Göteborg 1999. Hon hade hunnit blivit enögd och i första loppet vrickade hon tassen i en grop på banan. Då hon inte haltade efter vila fick hon starta i nästa lopp. Efter de första hindren började hon springa på tre ben, och jag fick bryta och bära henne av banan. Hennes indignation var enorm, det verkade som att hon beklagade sig över diskrimination mot handikappade, att man inte fick vara med bara för att man var trebent och enögd...

Landslaget
Tess var under fyra år, 1994-1997, en självskriven deltagare i svenska agilitylandslaget. Efter det opererades ena ögat bort och hon fick inte längre förtroendet, vilket hon själv ansåg vara en ren diskriminering. Att även enögda kan, visade hon på NM -98, där hon var bästa svenska minihund i den inledande klassen som var öppen även för andra hundar än landslagsdeltagarna.

• 1994 fick vi tävla på EM i Holland och NM i Danmark.
• 1995 fick vi tävla på EM i Italien, där det blev bronsmedalj i lag, och NM i Norge.
• 1996 fick vi tävla på VM i Schweiz och NM i Finland, där det blev guld i lag och silver individuellt.
• 1997 fick vi tävla på VM i Danmark och NM i Sverige, där det än en gång blev guld i lag.

Vill du veta mer om Tesslans tävlingsresultat och agilitymeriter, klicka här.

Utställning
Tess är utställd 35 gånger, men jag gav upp på att någonsin få ett utställningschampionat när hon var 6 år. Hon fick cert när hon var precis nyfyllda 2 år och ett otal CK, bland annat tre gånger då hon varit tvåan i segrarklassen, med andra ord näst i tur för certet. Det var svårt att få till det med utställningsdatumen, då man både hade pälsen att ta hänsyn till och agilitytävlandet. Men trots det hann vi alltså med en hel del utställningar också.

Mina åsikter om cert
Så som reglerna var tidigare, tyckte jag att det borde vara så att alla hundarna i segrarklass som får CK (=ChampionatKvalitet)- och som var meriterade med championat i någon arbetsgren - skulle tilldelas utställningscertet automatiskt, även om de inte var vinnare av klassen. Så gällde åtminstone då för jakthundar typ drever. Argumentet jag hörde om certregeln för dem, var att man inte kunde tvinga sådana arbetande hundar att gå på så många utställningar, eftersom de hade andra funktioner som skulle prioriteras. Det tyckte jag kunde gälla också om man var agilitychampion, brukschampion eller lydnadschampion. Med andra ord, plocka bort konkurrensdelen om certet och dela ut det enbart på kvalitet för dessa hundar. Flera domare och uppfödare har också uttalat åsikten att Tess vore en värdig utställningschampion. Men det är hon alltså inte, trots allt.

För- och nackdelar
Tess fördelar var många: hon har vackra, mörka, uttrycksfulla ögon, söta tippade öron, alla tänder, bra vinklar och rörelser, en vacker guldfärgad päls av rätt kvalitet, som blev riktigt stor efter att livmodern togs bort när hon var 5 år. 

Nackdelarna var inte många. Men en sak hon kunde få kritik för var sin höga svans. Vilket jag alltid reagerade starkt mot, anledningen var ju att hon var så glad! Hon älskade livet, hon älskade att få röra på sig och visa upp sig, hon var förväntansfull på vad vi skulle göra tillsammans. Men det skulle straffas, enligt rasstandardens regler, och det är något jag har svårt att acceptera. Om svansen visar den korrekta siluetten när hunden står still, och om domaren är kompetent att känna att svansansättningen är korrekt placerad, ska det då vara ett minus att ha en så bra mentalitet och utstrålning när man visar upp sig!?

Vill du läsa mer om hennes utställningsmeriter, klicka här.

Fysiskt
Rent fysiskt var Tess en riktigt rejäl hund, trots att hon var knappt 36 cm hög och hade en alldeles lagom kraftig benstomme. När hon var 10,5 år röntgades hon nämligen grundligt av en omsorgsfull veterinär, det visade sig att hon inte har någon som helst åldersförändring på skelettet trots att hon jobbat ganska hårt i hela sitt liv! Hennes höfter och armbågar var perfekta, ryggraden visade ingen form av pålagring. 

Hon var förstås ögonlyst genom sin uppfödare Madeleine Lund innan leverans och befanns vara CEA-fri. Tack vara många efterkontroller pga sitt protesöga har Berit Wallin också sett att hon inte hade någon skymt av PRA. Med andra ord har hon varit förskonad från rassjukdomarna och vi är oerhört tacksamma till kennel Starbelle för ett sådant kanonexemplar till hund!

Tillbaka