Läs min historia om Whoopi och vad vi varit med om så här långt. Lär dig samtidigt en del om stresshantering på sheltie.

Valet
Hemma hos uppfödaren Katarina Johansson, kennel Maribell’s skulle valet av valp göras bland sex valpar ur två kullar. Självklart var drömmen en trefärgad valp med ett vältecknat ansikte, men det fick inte bli prioriteringen. Hennes insida och hennes rörelser fick avgöra. Whoopi hade en kaxig attityd, en säkerhet, ett lugn kombinerat med jävlar anamma redan vid 6 veckors ålder. Husse Leo och jag föll som stenar för hennes blick som avslöjade allt om insidan. Att rörelserna dessutom var perfekta, hon flöt fram redan vid den åldern, gjorde valet lätt. Henne skulle vi ha. Sådana rörelser säger en hel del om hur hunden är byggd, och min främsta anledning till att hon ska vara rätt byggd är att hon ska få hålla sig frisk och lycklig länge! Att det dessutom ökar chansen för snabba farter är förstås en bonus när man håller på med agility! Att det sammanfaller med rasstandarden gör det inte precis sämre.

Det läckraste med Whoopi är kombinationen av lugn och gnista. Det kommer delvis från henne själv, jag tackar alla högre makter att jag fick tag i denna valp (i praktiken var det med varma rekommendationer från Madeleine på kennel Starbelle och Ulla på kennel Nipornas där mina tidigare sobeltikar var födda) men framför allt är jag förstås tacksam till Katarina på kennel Maribell’s som fött upp Whoopi och lät mig få köpa henne, trots att hon var eftertraktad av andra.

Klokare med varje hund
Blir man klokare för varje hund? Troligen. Men man blir också bekvämare med somligt, eller kanske det helt enkelt är prioriteringarna som ändras?

Att Whoopi både är sansad och häftig på en och samma gång, handlar inte bara om det material jag fick i mina händer från Katarina. Jag tror faktiskt att mina träningsmetoder spelar roll. Och det var det jag menade med att man blir klokare med varje hund. Ett visst mått av stresskänslighet finns hos varje sheltie. Man har en oerhört stor glädje av det i accelerationer, i lyhördhet, i snabba uppfattningar och utföranden. Men samtidigt är det ett vågspel, för mycket stress och det blir slarv och dumheter istället. 

Skällande, snurrande, bitande i gräset, yttringarna kan bli olika. En del av det upplevde jag med min första sheltie Nicolina, som urskiljningslöst tränades oerhört positivt, men utan tanke på stressfaktorn kontra hennes individuella stresstålighet. Varje hunds stresströskel måste tas hänsyn till, och det har jag gjort med Whoopi.

Apropå individskillnader, var Muffin Nicolinas motsats i stress. Hon var så "cool" under sin friska period och var då extremt intressant att träna. Lugn, lugn till rätt ögonblick, då utförde hon blixtsnabbt med precision vad hon skulle. Låter som en dröm, men så avbröts ju tyvärr Muffins karriär av hennes sjukdom och jag fick aldrig veta hur fortsättningen skulle blivit.

Whoopis insida
Whoopi är sansad, hon är lyhörd, otroligt uppmärksam och känslig på vart jag styr henne. Hon har lätt för att lugna ner sig, när jag säger åt henne att sitta och titta, så gör hon det. När hon får tillsägelse rusar hon dock iväg och då är farten som en katapult. 

Hennes tävlingskarriär har nu varit i några år och trenden är densamma, hon är varken hysteriskt och våldsamt snabb eller explosiv i sitt sätt. Men hon är fokuserad och lägger sin energi på rätt saker, vilket gör att hon blir väldigt snabb ändå. Mitt inarbetade sätt som ger henne linjer på agilitybanan och möjlighet att jobba självständigt gör att hon väljer snäva vägar och hennes fysiska styrka gör att hon svänger snävt och  bra. Hennes glädje och lycka av vårt samarbete ger henne energi att springa fort och när allting stämmer brukar hon överraska med sin höga fart. "Kan Whoopi verkligen springa SÅ snabbt?" har konkurrenterna sagt förvånade. Jajamensan, när hon är i bra form och jag gör allt rätt, då går det oftast riktigt, riktigt bra bra på banan!

En rejäl hund
Whoopi har en ordentlig benstomme, hon är 37 cm hög, men väger 7,5-8 kg. Hon har dessutom en klädsamt stor päls, så många får intrycket att hon är större. Storleken gör att hon inte kan komma upp i de missilfarter som hennes mindre rasfränder har. Hon kommer aldrig att kunna svänga, riktigt lika fort och snävt som en liten och tunn sheltie. Är vikten ca 5 kg, är det mindre tyngd att häva i svängen, rent fysiologiskt är det logiskt att det är lättare och går fortare. Men å andra sidan har Whoopi tränat upp sig och blivit stark, med en kraftig benstomme kan hon bygga mycket muskler. Och med hennes vilja, blir farten alldeles tillräcklig för de riktigt stora sammanhangen.

Sansad och pålitlig
Hennes styrka blir förhoppningsvis att hon är sansad och pålitlig, tänkte jag när hon var ung. Ingen vild, och oförutsägbar buse som kan ställa till med överraskningar. Det stämde helt.

En del av det är vad jag gör henne till. En genomtänkt träning, som inte forceras, som ger henne en trygghet i hur det är att göra rätt, är förstås önskvärt. Till höger tränar hon som 1-åring.

Vad jag framför allt satsat på är att ge henne en gedigen grund att stå på i tävlingssammanhang. Kanske till och med, den mest genomtränade och gedigna bakgrund någon tidigare agilityhund någonsin fått! Hon har fått lära sig att tävling är exakt likadant som träning. Matte kräver precis samma saker. Hon kan också belöna vid någon detalj någon gång. 

Det viktigaste är att jag inte accepterar att hon får ett "tävlingsbeteende" där kontaktfälten görs slarvigare och slarvigare på tävling till hon helt enkelt missar och får fel. Detta gör inte Whoopis uppgift mindre rolig, positiv feedback från mig är en grundförutsättning i vårt förhållande. Hon får alltid höra när hon är duktig. Det syns att hon älskar sina uppgifter och hon utför dem med glädje och säkerhet. Jag ställer inte högre krav än hon klarar. Det vill säga, jag kräver ju inte mer av henne på tävling än jag gör hemma.

Lydnaden
Apropå att man blir bekvämare med åren. Jag äger nu min första sheltie som jag inte tränat eller tävlat lydnad med. Det beror dels på att Muffin var min ljuvliga, lovande lydnadshund och med hennes tragiska sjukdom har det tagit lite knäcken på min motivation inom det området. Det beror också lite på att Whoopi, när hon var yngre, inte var mottaglig för allt jag ville lära henne inför lydnaden. Men det beror kanske framför allt på att jag prioriterar och lägger mycket energi på att göra agilityträningen helt perfekt.

En perfekt vardagshund
Men det roliga är att Whoopi kan så mycket lydnad ändå. Självklart kan hon sitt, ligg och stå. Hon slänger sig ned i liggande position med förtjusning. Hon är enormt duktig på att sitta kvar och vänta, hon kan vänta länge, även utom synhåll. Det är ju sådant man använder när man går och gömmer saker för hundarna att leta. 

Hon kan dirigeras på avstånd med enkla handrörelser och följa dem utmärkt. Hon lyder helt när hon är fri. Hon går sällan i koppel till vardags, kan gå vid sidan när vi går på en bilväg ett litet stycke. När det kommer en bil, hoppar hon över diket och sätter sig, som jag lärt henne. 

Freestyle
Eftersom Whoopi inte var lydnadstränad har det varit jättelätt att lära henne roliga konster som vi så småningom ska lägga ihop med musik till ett program. Hon snurrar glatt kring sin egen axel, runt en käpp, eller runt mina ben, hon går mellan benen som i figuren av en åtta, hon går mellan dem i zick-zack-mönster när jag går framåt och faktiskt håller hon nu på att göra det i motsatt riktning när jag går bakåt! Hon studsar och hoppar över mina ben, vinkar med tassar och rullar runt på marken.

Utställning
Whoopis utställningskarriär är spännande. Den första stora framgången kom när hon blev BIS-valp på SSSK:s augustiutställning —99, då hon var 6 månader och två dagar gammal. Hon har ett otroligt sött ansikte, perfekta öron, härliga färger och stor päls, även när hon fällt. Hon har alla tänder, en lång svans och det ljuvaste uttryck i sina mörka, gnistrande ögon. 

Hon fick HP på samtliga valputställningar. Hon har placerat sig i konkurrensen samtliga fem gånger hon ställdes ut i unghundsklass, tre gånger med CK och en gång som Reserv i Bästa Tikklass i enorm konkurrens. De enda två gånger hon fått en 2:a i kvalitet var för de engelska domardamerna på Fyris Parks årliga SSSK-utställning, -00 och -01. Men det säger nog mer om damernas uppfattning om vårt svenska utställningssystem än om Whoopi, tröstar jag mig med. Smaken är ju olika, men eftersom hon är 37 cm hög vägrar jag acceptera att hon skulle vara för stor!

Monica Sjölund (kennel Whalsay) gjorde henne till 2:a i Bästa-tik-klass i ösregnet på SSSK:s inofficiella utställning hösten —00, då Whoopi var 19 månader. Whoopi brydde sig inte alls om omständigheterna, som vanligt trivdes hon med tillvaron och gillade förstås uppmärksamheten. Monicas omdöme var: "Det här är en bra trefärgad tik! Snyggt huvud och uttryck, bra linjer på kroppen, utmärkt pälskvalitet och vackra färger. Därtill härlig mentalitet och perfekt uppvisad!" Inte undra på att man är stolt över sin Whoopi?

Livsglädje och vänlighet
Whoopi älskar sin omgivning. Hon är vänlig mot mötande hundar, framför allt intresserad av dem i mindre storlek, men hon älskar framför allt människor! Hon kan mullra av förväntan långt nere i bröstet, när hon inte kan besinna sin glädje. Ovana människor tror att hon morrar, men tittar man på kroppen så viftar rumpan och svansen frenetiskt och ansiktsuttrycket är idel vänlighet. Hon vill så gärna ha uppmärksamhet, även från främmande människor hon möter på gatan

Whoopi som mamma 
Vid andra försöket blev Whoopi dräktig och hösten -02 väntade vi med spänning på vad hon och Alvin (Fenstyle Freemason of Shelridge) tillsammans skulle åstadkomma. Glatt temperament, friska och sunda, samt stor päls var några gemensamma nämnare. Tyvärr hade Whoopi extrem otur och mot slutet av dräktigheten lyckades hon av okänd anledning bli smittad av kennelhosta, trots att hon var vaccinerad och inte träffat några främmande hundar, så vitt vi visste. Hon blev mycket dålig och hann aldrig återhämta sig till förlossningen. En dödfödd hanvalp födde hon hemma, men sedan fick det bli kejsarsnitt. Två otroligt pigga tikar föddes på det viset och Leo och jag fick ersätta Whoopi som föräldrar den första timmen av deras liv. Arbetsnamnen på småtjejerna blev Piff och Puff, men de har sedan döpts till Zip Zap Zoe och Zenana Zinnia. De är mycket söta och har stor päls bägge två, men är också mycket olika. Zoe är nätt och Zinnia liknar sin mamma. Whoopi blev efter att ha tillfrisknat från alla eländen hon råkat ut för (svårläkt operationssår på magen, infektioner i understygn, hål i tungan från en egen hörntand under uppvakningen efter operationen) en tålmodig och lekfull mamma. Vi hade önskat henne en lekkamrat, då hon saknade Muffin och Tess blivit för gammal för att uppskatta bus i rätt mått, och det fick hon i sin dotter Zoe! Whoopi har otroligt kul tillsammans med henne!

Whoopi i karriären igen
Efter många månaders problem med urinvägsinfektioner, muskler som inte orkade påfrestningen med valplek mm så blev äntligen Whoopi riktigt frisk sommaren 2003. Sällan har väl en tik haft mer otur efter en valpkull. Men viljan var det inget fel på och när hon till slut mådde riktigt bra kom resultaten också. Hon gjorde färdigt agility- och hoppchampionaten under de sex månader hon tävlade och inte minst blev hon Svensk Mästare 2003 i augusti. Det visade ju verkligen hennes kapacitet och kvalitet.

Whoopi mamma igen
Men det verkade smart att klara av hennes andra och sista valpkull till påföljande vintern. Hon var stark och redo igen. Tävlingarna var på lågsäsong och sedan skulle vi kunna lägga valpbestyren bakom oss och satsa helhjärtat på karriär, där målet och förhoppningen var landslagsplats. Inför de här valparna valde vi en långväga gentleman till pappa och åkte till Danmark. Valparna som föddes straxt efter nyår var fyra till antalet och förlossningen gick rörande enkelt. Whoopi njöt från början till slut och var en otroligt stolt och duktig mamma under hela valptiden. Läs mer om den valpkullen här.

Tävlingskarriären fortsätter
När valptiden var avklarad gjorde Whoopi än en gång come-back på agilitybanorna. Nu var det våren 2004 och hon kom för första gången med på landslagsuttagning. Det gick inget vidare, men då hon gjorde flera mycket bra lopp på SM, var det nära ändå. Nära nytt SM-guld var det också, men på mitten av sista banan misslyckades jag med styrningen, hon kom snabbare ut ur en tunnel än jag räknat med. Och det är en intressant sak som jag lärt mig med Whoopi. Hon går igång på tävlingar med mycket publik och tryck. Då gasar hon extra och jag måste lära mig det för att klara att styra henne Under 2004 blev Whoopi totalt 6:a på Årets Agilityhundslista medium.

2005 kom och vi hade vid det laget fått rutin på att tävla på matta och Whoopi hade visat sig vara riktigt duktig på det. Många hundar halkar, men Whoopi är tillräckligt förståndig för att springa klokt och klarar sig riktigt bra. Vid landslagsuttagningen denna vår är hon otroligt nära att klara hela paketet, men en extra svår hoppbana blir vår stötesten och VM-platsen sprack. Däremot klarade hon kvalet till NM. Där levde hon upp till alla mina förväntningar och gick tre nollade lopp. Individuellt blev det brons, men de som suttit i publiken kunde konstatera att hade domaren dömt bättre hade Whoopi vunnit guld. Den som blev nordisk mästare skulle dessutom ha varit diskad. Detta år blev Whoopi totalt 5:a på Årets Agilityhundslista.