Zoe

SAgCh SAg (Hopp) Ch Wild-east Zip Zap Zoe (Zoe)
2002-10-28 --
e. SUCh Fenstyle Freemason of Shelridge (Alvin)
u. SAgCh SAg(Hopp)Ch Maribell's Yambalaya (Whoopi)

Ögon ua vid 7 veckors ålder

Zoe är min allra första valp som jag både fött upp och behållit! Det är en stor skillnad med enorma fördelar, mot att hämta en 8-veckors valp. Våra band är otroligt starka och träningen att forma henne till den hund jag vill ha, kunde börja riktigt tidigt.

Nedan följer några olika texter från Zoes uppväxt och utveckling. Det färskaste kommer först och hur hon var som valp finner du sist. Texterna är alltså placerade i "bakvänd kronologisk" ordning. I avsnittet "Zoe på väg att bli vuxen" finner du många berättelser om betydelsefulla händelser i hennes liv och beskrivningar av hennes personlighet.

Juli 2006 - mera meriter
När jag läser vad jag skrivit tidigare om Zoe, här nedan, så känns det bra. Det beskriver mycket väl den glada, pigga lilla tjej som inte har förändrat sig så speciellt mycket. En sammanfattning av träningsläget är att vi inte hunnit utveckla oss på lydnadsfronten, däremot har hon helt fattat vitsen med de olika barnleksaker som kräver stor koncentration hos henne för att plocka saker rätt, trä på ringar på stång osv. Under våren har hon varit en ljuvlig tillgång på föredragen och det är extra roligt att få visa inlärningen, det vill säga inför publikens ögon utvecklas hon och visar hur det ska gå till.

Agilitymässigt har det väl inte hänt några dramatiska saker. Hon har ju hela tiden varit på rätt spår, så att säga! Hon är fortfarande mycket lyhörd och vill göra rätt. Och gör väldigt ofta rätt och felfria lopp. Som Leo säger, hon har fått självförtroende av att jag med henne vetat från början exakt hur jag vill ha det, hon har inte behövt uppleva så många misstag från min sida. Hon springer givetvis snabbare och snabbare och än har säkert inte utvecklingen stannat. Hon är för det mesta mycket säker på slalomingångar av de mest skilda slag. Hon missar inga kontaktfält, den enda detalj som möjligen riskerar att bli fel är att hon sista tiden varit så het att hon inte riktigt har tid att vänta på gungans nedslag om den går lite långsamt. Men säger jag till henne att vänta på min tillsägelse gör hon förstås det. Det är dock bara en reserv-lösning. Helst vill jag att hon ska kunna göra även det själv.

Våren 2005 var hon med på landslagsuttagning. På samma tävling och samma helg som hon exakt 1 år tidigare debuterade blev hon 3:a i sista agilityklassen, vilket ledde till att hon tog platsen som första reserv till Nordiska Mästerskapet. Där, på Älvsjömässan i december, vann hon den internationella stora klass 3-tävlingen dagen innan NM och fick CACIAG, men hon behövdes aldrig kallas in till laget vid NM-loppen.

Midsommar 2005 tog hon sitt tredje agilitycert och blev agilitychampion också. Det har förstås tagit lite mer tid att få ihop agilitycerten pga att jag ställer höga krav på henne på kontaktfälten och det kostar lite tid. På sommaren på en dansk stortävling tog hon ett danskt agilitycert och vi hoppas få tillfälle att tävla oss till fler i Danmark. Men Danmark är långt bort!

I oktober 2005 var vi till Belgien och det internationella sheltiemästerskapet. Ca 110 sheltisar från många olika länder var med. Vem som helst får delta, de har olika svårighetsnivåer också. En mycket trevlig tillställning som dock överraskade oss alla med att dela ut mästartiteln till den sheltie som vann den inledande skojklassen. Initiativtagaren till den här traditionella tävlingen menade att mästerskapet skulle avgöras med sammanslagning av resultaten i agility- och hoppklass. Räknar man så skulle Zoe ha kommit 3:a!!!

Hon har under vintern 2005-2006 varit nära cert både i Danmark och Finland, men utan turen att vara först. Under maj-juni 2006 har vi haft ny landslagsuttagning. Hon har varit felfri i fem av sex lopp, misstaget som gjordes var helt och hållet mitt. Totalt blev hon 1:a reserv till VM och ordinarie till NM 2006. Men hade 14 hundradelar hamnat annorlunda hade hon varit på delad ordinarie plats till VM. Nu får hon åka med i alla fall, eftersom hennes mor Whoopi är ordinarie och jag alltså ändå ska dit. Vi får se om hon behövs!

Februari 2005 - Zoe champion
Dagarna efter nyår tog Zoe sitt tredje hoppcert genom att vinna en stor hoppklass 3 på Sollentunamässan. Vilken inledning på året! Efter det har hon fått flera höga placeringar i hoppklass och klättrar uppåt på SM-poänglistan så pass att hon snart hamnat i gruppen som får tävla om landslagsplats 2005! Sista helgen i januari tävlade vi på Åland mot många duktiga svenska och finska elitekipage. Hon kom 2:a i en agilityklass ena dagen och blev totalt 3:a i den internationella klassen på söndagen. Där lade man ihop en agility- och en hoppklass för att få fram prislistan. Tyvärr måste man vara vinnare för att få finskt agilitycert så vi hoppas på sådana bevis på framgång för framtiden. Just nu får vi nöja oss med att känna oss otroligt stolta att, en hund som i februari 2004 började träna agility på allvar, ett år sedan är så pass konkurrenskraftig!

Den 12 februari ställdes Zoe ut för den engelska domaren Sheila McIntosh på Sheltiespecialen i Uppsala. Det var vår kära vän Ditte Odén som visade Zoe. Utan matte vid sin sida var hon tuff nog att utstå en noggrann genomgång och belöningen blev en tjusig kritik (se ovan under Zoes utställningsmeriter) och ett blått band. Detta innebar att hon fått den fjärde och avgörande meriten för att uppnå titeln Svensk Hoppchampion!

December 2004 - Zoe som vuxen
I slutet på oktober fyllde Zoe 2 år, det är en märkligt låg ålder för en hund som det känns som jag har haft i evigheter. Vi har upplevt så enormt mycket tillsammans och hennes tävlingskarriär har utvecklats explosionsartat. Efter sju månaders tävlande har hon inte bara placerat sig själv i högsta tävlingsklasserna, utan hon har också plockat cert på svenska tävlingar, snabbt kapat åt sig tillräckligt många SM-poäng för att delta i nästa års SM-final, samt på en internationell tävling i Danmark nyligen, placerat sig 3:a i de båda officiella klasserna i stor konkurrens.

Zoe är fortfarande "mammas lilla flicka". Hon älskar att sitta i mitt knä och kopplar fullständigt av allt när vi båda njuter av närheten. Hon bryr sig inte mycket om andra människor när vi är i tävlingsmiljö, förutom de hon lärt känna och som hon älskar hämningslöst. I vissa andra tillfällen kan hon känna sig utsatt och bli osäker för enstaka människors närgångenhet. Men har hon hela flocken kring sig, behöver hon oftast inte ta kontakt, hennes släktingar tar för sig så mycket att knappast någon märker att hon står lite bakom dem och avvaktar. Hon är orädd mot andra hundar och i nya miljöer, glad och busig och utåtriktad.

Hon har vuxit lite till och är drygt 33 cm hög, vilket inte är så tokigt. Både med tanke på rasstandarden och för konkurrensen inom storleksgruppen i agility. Där kan man ju vara max 34,99 cm hög.

Jag har ju medvetet tränat henne till att ha kvar sitt kamp- och jaktintresse, så hon går lätt igång med lek när tillfälle bjuds. Nu när hon fått in viss rutin och säkerhet på tävlingar kommer jag lägga in mer uppstressande lek i träningen, för att ge henne den där extra farten på banorna. Inte för att det är något fel på den nu. Hon både springer och vänder mycket snabbt och har sin mamma Whoopis snäva svängar och fina vägval.

Zoe har mycket glädje av att ha fått en syster i Fiona, som ju är ett drygt år yngre än Zoe. De springer ofta sida vid sida och har så fruktansvärt kul ihop. Husse säger att de som "artistnamn" borde kallas "Pest och Pina", och kanske kan de bli en gnutta odrägliga ihop, men jag charmas lätt. Utan sin syster eller sin mor, är hon den lydigaste och enklaste hunden i världen säger Karin, en av våra underbart tålmodiga hundvakter när vi är bortresta. 

Zoe är fortfarande också mycket förtjust i vår stora hund, Java, en av hennes idoler, eftersom Java med sin smidiga kroppsbyggnad kan springa så oerhört fort och hoppa så högt och långt. Vi låter dem inte gå promenad ihop dagligen, men när det händer får hon onekligen mycket fysisk träning av ruscherna som görs i terrängen. De små benen får springa mycket fort för att ha en chans att hänga med Javas så mycket större.

Till min glädje har Zoe ärvt Tesslans oerhörda samarbetsvilja och lust att lyfta och bära. Jag har utnyttjat Tess som förebild och fått Zoe att se på när Tess städar saker i lådor eller trär på ringar på en stång. (Mina belöningar i rätt ögonblick när hon tränar, är förstås inte helt oväsentliga...) Zoe är nu i full gång med att "ta över" Tesslans paradnummer och jag har fått en efterlängtad efterföljare att visa upp på mina föredrag. Inte en dag för tidigt, då Tess fyller 15 nästa gång!

Januari 2004 - Zoe på väg att bli vuxen
Nåja, vuxen och vuxen. Trots att hon i skrivande stund är 14 månader och har löpt för tre månader sedan är hon inte speciellt vuxen till sättet. Hon har inte förstått vitsen med att kissmarkera till exempel. Här kissas mer sällan och bara när man behöver det. Hon är spontan och busig som en valp och har för det mesta glimten i ögat och tänder på de flesta lekar och påhitt som jag eller någon annan hittar på. Det är klart att om man växer upp hos sina två mammor (både Whoopi och jag uppfattas som mammor har jag märkt) tenderar man att vara valpig länge.

Förhoppningsvis kommer hon fortsätta vara lika ljuvlig och ”oförstörd” som nu för idag har jag låtit ta bort livmodern på henne. Det brukar ju ”frysa” individen på det hormonella stadiet den befinner sig i vid operationstillfället och därför kanske hon aldrig blir riktigt vuxen, vem vet? Anledningen var i alla fall inte att hon var sjuk. 

Det kan kanske verka konstigt när man är uppfödare att omintetgöra alla avelsplaner, men jag har alltid varit stenhård i mina krav och på en punkt är hon helt enkelt inte godkänd. Storleken. Hon är knappt 32 cm hög och det räcker inte. Hon är söt som en docka och jag är väldigt förtjust i att för första gången prova på en sheltie i pocketformat, men rasstandardmässigt är det inte. Och så är det med det. Hon kommer bli en härlig tävlingshund med den motor hon har, men att vara avelstik var inte ämnat för henne tydligen. Ska man inte ha valpar lever man ett längre och friskare liv utan livmoder och äggstockar. Man riskerar ingen livmoderinflammation (som mycket väl kan vara dödlig) och inte juvertumörer. Dessa två åkommor är oerhört vanliga på äldre tikar.

Inte som andra
Apropå rasstandard så är Zoe en ganska ovanlig sheltie på flera sätt. Från början har hon haft en lagom aptit, alltså inte glupande hungrig och urskilj- ningslös som de flesta sheltisar. Har hon inte ansträngt sig kvällen innan äter hon en minimal frukost eller inte alls. Om hon däremot har hållit igång så har hon aptit och äter friskt. Med andra ord en sund och vettig inställning till mat som man skulle önska fler hade.

I somras lärde hon sig mycket villigt att bada och simma, trots att de flesta sheltisar är ganska skeptiska till att blöta ner mer än tassarna. Hon älskar att simma i sjön och kan hålla på länge, framför allt om hon har badleksaker som hon kan simma efter och sedan bogsera runt. Det var så gulligt i somras då hon och Whoopi badade mycket tillsammans. Vid ett tillfälle när hundarna varit i vattnet mycket länge sa jag till Leo, min man, att jag tror Whoopi uppskattar att ha fått en dotter att bada tillsammans med. (Whoopi fick ju lära sig simma som liten och har också alltid gillat det. Fast Zoe är förstås värre, som alltid intensiv och ”så mycket” vid upplevelser då Whoopi är ”cool” och innerligt lycklig över något.) Då påpekade Leo att Whoopi vid det laget inte längre simmade för sin egen glädjes skull, det hade han sett i blicken sista gången hon hade varit inne vid stranden och vänt ut igen. Hon simmade helt enkelt för att göra sin plikt som mamma åt Zoe, dvs hon passade henne, när Zoe inte ville kliva upp ur vattnet! Det var något nytt för mig, en mor- och dotter-relation att förundras över. 

Apropå bogsera runt leksaker i sjön så är Zoe mer bärglad än en genomsnittssheltie också. Hon kan bära en leksak med sig på promenaden långa stunder i sträck. Lägga ner den om hon blir upptagen av något och spontant ta upp den på nytt och fortsätta. Tappar hon bort den, letar hon upp den. Då hennes iver i början på promenaden gör henne vildare än vad man ibland uppskattar, kan detta vara ett knep att få henne mer sansad. Hon har en uppgift och springer glatt omkring med sin sak i munnen.

Redan som liten valp fick hon lära sig att leka med andra raser än sheltie. En dvärgschnauzertik i värsta slyngelåldern introducerades när Zoe var 12 veckor. Tack vare Zoes mentalitet som rymmer en hel del tolerans i en främmande situation, men samtidigt gör henne förtjust i både kamp- och jaktlek, lyckades de snabbt hitta varandra i leken. När Zoe var 7 månader kom husses nya valp hem. En working kelpie. Häftig lekkompis, sa Zoe och hade inga problem att acceptera att hon bara fick vara störst första veckan. Nu är Java fem gånger så stor vikt- och volymmässigt och de leker fortfarande bra ihop. Dock inbryter jag de gånger Java får för sig att lägga Zoe på rygg och ställa sig på hennes päls. Det tycker jag är osportsligt mot Zoe som ju verkligen inte har en chans att ge igen då. Annars skrattar vi gärna hjärtligt åt att Zoe tillåts angripa Java med alla sina krafter, medan Java bara tycks fnissa åt henne, ibland står hon med Zoe hängande i halsskinnet eller hoppande efter sin nacke. Ibland lägger hon sig ned och låter Zoe brottas och attackera sitt huvud och ben. Båda har antagligen lika kul.

Lugn ibland trots allt
Trots att Zoe är en ”het” hund med temperament och lätt till stress i leken, så har hon tacksamt också en lugn sida. Och då menar jag inte det självklara att kunna koppla av mellan varven. Hon vilar eller sover gott hemma och i bilen, på tävling och i alla möjliga situationer. Jag menar istället att bli lugn när man är sugen på bus. Det är så charmigt eftersom hon sannolikt får anstränga sig ganska mycket för att lyckas behärska sig. När jag tränar att hon ska stanna kvar för att jag ska gömma en leksak eller träna starter i agility, ögonblick då man vet att hon är starkt frestad att komma till mig, så ser hon verkligen stramt koncentrerad och allvarlig ut på ett så bedårande sätt att jag bara smälter. Hon fuskar inte utan sitter stolt kvar och lyssnar på berömmet till jag återvänt till henne och låter henne resa sig.

När jag idag kom till veterinären anade antagligen Zoe oråd. Trots att hon aldrig hittills reagerat så här, skällde hon när jag bar in henne. En gissning är att hon märkte på mig att jag var spänd inför operationen hon skulle genomgå. Det komiska var att när veterinären något ögonblick efter skulle lyssna på hennes hjärta som en kontroll, så slog det lugnt och tryggt. Veterinären blev verkligen förvånad, den lilla skällscenen var uppenbarligen mest teater. Jag glömmer heller aldrig hos ögonlysningsveterinären när hon var 8 veckor och straxt innan utan pip mottagit ett stick i nacken då chippet sattes dit. Ögonlysningen skedde i ett mörkt rum, en främmande man tryckte sig inpå hennes ansikte med ett stort instrument för ögonlysning på sitt huvud. Husse höll i den lilla kroppen och kände alltså Zoes hjärtslag tydligt genom bröstkorgen. Han fascinerades av att hon var helt lugn, trots det hotande och främmande i situationen.

Trots dessa modiga sidor anser hon inte alltid att främmande människor är värda hennes kontakt. Hon hälsar hjärtligt på dem hon känner förstås, men väljer andra med omsorg. Detta är väl ganska rastypiskt, till skillnad mot annat i hennes beteende. Har de något att erbjuda, som godis eller lek, kan hon dock klättra upp på även en obekant person och tigga uppmärksamhet.

Smeknamn: Juvelen och Saxen
På två dagar har hon fått två smeknamn. Igår kväll, en januarikväll 2004, utförde hon en bragd. 

I badrummet vid mina fötter hörde jag ett klirrande som av en liten sten som hon håller på med. Hon lyfter den och släpper den och om igen. Jag böjer mig ned för att, som jag tror, plocka upp en bit grus som uppenbarligen på något vis letat sig in i huset. Det jag hittar, som Zoe vill visa mig, är ett smycke som varit borta i över ett år och jag trott var borttappat för alltid. En halskedja hade nämligen gått av och när jag upptäckte det kunde jag ha tappat berlocken var som helst under dagen. Det var en speciell present från Mexiko, en pärla med en liten rubin på och med guldinfattning. Denna hade Zoe hittat någonstans och tagit med till mig. Jag har ingen aning om hur, det känns som ett mirakel och hon kallas nu för ”juvelen”.

Men idag fick hon alltså ett ytterligare smeknamn. Fast det har varit på gång länge, detta blev bara ännu ett exempel i en lång rad! Min hund måste ha varit sax i sitt förra liv! Redan när hon var liten knipsade hon av koppel, när jag band henne för att träna en annan hund en liten stund. Inget tålamod där inte. Hon skulle själv vara med. Genast. När jag lämnade bort henne till min vän Karin då vi skulle resa bort på agility-VM i höstas fick Karin med ett kättingkoppel, för de tillfällen utomhus när Zoe var tvungen att vänta på sin tur. Ett sådant tillfälle blev till exempel när Karin skulle träna lydnad på en fotbollsplan och tog en långpromenad dit med hundar och utrustning i ryggsäck. Zoe sattes fast i sitt kedjekoppel i ett fotbollsmål och kunde alltså inte bita sig loss. Men vad Karin märkte då hon tog loss karbinhaken från målet var att nätet runt målet inte såg ut som tidigare. Flera av snörena som utgör rutorna i nätet var helt enkelt avklippta. Som om inte det räckte bet hon också av sladden till Karins dator, när Karin satt vid bordet och trodde Zoe sov vid hennes fötter. På ett ögonblick hade hon vaknat, sett sladden som hängde frestande framför hennes ansikte och avgjort dess öde. ”Saxen-Zoe” lyckades alltså även idag med ett liknande konststycke. När hon vaknade till ur narkosen upptäckte hon att hon hade en droppslang i sitt högra framben. Veterinär Camilla såg henne och var på väg fram för att hindra henne att göra något tokigt. De flesta hundar blir ju intresserade/irriterade av att de känner något sitta fast i sitt ben, så Camilla var beredd. Trodde hon. Men Camilla hann ingenting, på mindre än ett ögonblick hade ”Saxen-Zoe” knipsat av slangen. Man kan inte annat än vara lite stolt över hennes egenkontroll och påhittighet!

Hon är faktiskt så rolig att träna och umgås med att jag har dammat av lite lydnadstankar och har tränat in lite grunder som förhoppningsvis, om bara tiden räcker till, ska leda till att hon får tävla i den grenen också. Det säger inte lite, för jag blev ganska less på lydnadsträning när min underbara lydnadshund Muffin fick gå en tidig död till mötes.

Under hösten har Zoe också fått börja träna mer agility. Eftersom hon då blev 1 år. Det förvånar mig förstås inte att hon är intresserad (säg den sheltie som inte är det!) och mottaglig för lärdom (hon har ju formats för detta sedan hon föddes) och talangfull (med två så underbara föräldrar och en ganska så erfaren matte…) så vi har haft väldigt roligt tillsammans. Det som jag mest hoppats på har infriats, i alla fall så här långt, hon har både explosiviteten med fart samtidigt som hon är behärskad och villig att hålla kontakt och lyssna på mina direktiv. Men hon är självklart en alldeles egen individ och husses profetia är att hon som vuxen och färdig för att tävla kommer att vara en mycket mer chansartad agilityhund än sin mor. Som Leo sa: ”Hon vet att hon är så enormt älskad vad hon än gör, så hon kommer inte ha behov att vara lika noggrann, som Whoopi är!” Vi får väl se, det kan mycket väl stämma, och vi kommer garanterat få otroligt mycket skoj att uppleva ihop.

Olyckan
Att vi har så mycket underbart att se fram emot tillsammans har vi inte bara Whoopi att tacka för, hennes första fem månader efter att hon givit liv till Zoe och hennes syster, blev ju väldigt problematiska, smärtsamma och jobbiga för henne på många vis. Egentligen var Whoopi inte helt återställd förrän efter 10 månader efter valpningen. Och då vann hon SM, men det är en annan historia. Whoopi fick i alla fall betala ett högt pris för den ljuvliga individ som jag anser Zoe vara.

Den andra vi har att tacka för Zoes liv är husse Leo. Den 4 september 2003 räddade han bokstavligen hennes liv och priset han fick betala blev oerhört högt. Han bröt benet på flera ställen, fotleden mycket komplicerat och fick flera månader av besvär. Helt återställd blev han aldrig heller.

Vad som hände var att en grannhund smet ut genom sin ytterdörr och sprang över till oss för att ge sig på våra hundar. Jag var på väg ut genom vår carport med de tre sheltisarna, Tess, Whoopi och Zoe lösa. Jag försökte förgäves skrämma bort den, men den var helt blockerad och fokuserad på attacken. Jag fick fatt i den i halsbandet och låg en stund på marken och hängde över den. Den slutade inte för ett ögonblick att vråla och kasta sig mot hundarna. Till slut tappade jag taget och den gav sig iväg efter Zoe. Jakten var våldsam och det var mycket nära att hon fick fatt i henne. Käkarna slog gång på gång igen över ryggen och efter rumpan på Zoe. Hon hade märken av tänder som tack och lov inte fått ordentligt grepp över rygg och bröstkorg. Husse kom utspringande och när vi inte fick stopp på annat sätt sparkade han grannhunden, så att den stannade. Så skedde olyckan. För den som undrar lever inte denna schabradortik längre, men tyvärr så har grannarna fler hundar som har potential att bete sig likadant. 

Zoe som extramamma
När Whoopi fick valpar andra gången var Zoe den mest underbara extramamma, storasyster eller "nanny", vad man nu vill kalla det. Hon hade Whoopis oreserverade förtroende och när valparna blivit ca 2 veckor lät jag henne ta kontakt med valparna under Whoopis överinseende. Hon fick tvätta dem och gulla med dem, fast speciellt stor nytta kanske hon inte gjorde då. Skillnad blev det när valparna blev äldre och skulle lekas med. Zoe tog med glädje hela bördan och Whoopi kunde ägna sig åt att övervaka.

Januari 2003 - Som liten
Zoe som valp är väldigt mycket av vad jag önskat! Hon är bedårande söt, hon är lagom stor, hon är pigg och framåt, hon har temperament och gnista och är orädd i nya miljöer. Hon älskar att klättra, hoppa och fara fram, samtidigt som hon sover mot min kind vissa timmar av natten. Säkert kommer hon bli en ypperlig familjemedlem och en trolig stjärna på agilityplanen. Vad som händer i utställningsringen och på lydnadsplanen är det svårare att sia om.

Hon lär sig ivrigt det jag övar henne i. Hon kan trampa på locket, vilket i förlängningen ska användas på agilityplanen. Hon kan gå in i en låtsad tunnel skapad av en stor wellpapplåda med utskuren in- och utgång. Hänger jag för en filt för ett av hålen, puttar hon undan den för att komma ut. Det ska träna henne i att forcera platta tunneln. Hon studsar förtjust upp på den ca 30 cm höga skiva vi arrangerat och fäst ovan på ett par kartonger. I skogen klättrar och hoppar hon upp på tillgängliga stubbar och hoppar över grenar som är i hennes väg. Då vintern har oss i ett järngrepp och det varit kallare än -15° de senaste två veckorna, har vi inte haft så stora förutsättningar för så mycket annat.

Förutom ovanstående har hon lärt sig sitta, ta ögonkontakt, lyfta en tygbit, flytta på luckor och annat på aktiveringsleksaker för att få fram godis och förstås att manipulera sin familj både vid matbord och sängkant.

Tillbaka